Hur reagerar du när du är nästan framme?

Tänk dig en situation som under en tid verkligen kräver energi och kämparinsats. Du jobbar och jobbar och sen inser du plötsligt att nu är du alldeles stax framme vid målet, hur påverkar denna insikt dig? Sporrar det eller slutar du kämpa?

Jag har två situationer där jag fungerar helt olika.

Till en början kan jag relatera till mina studier. Jag har verkligen kämpat med skolarbeten och min egen inställning till studierna den här perioden, det har inte varit en självklarhet att jag skulle orka genom den. När sen sista veckan kommer och jag inser att jag fortfarande har livsglädje och kommer att få alla uppgifter gjorda så flyr självdischiplinen i ett huj. Jag slakar bort all normal tid och blir tvungen att sitta uppe sent och stiga upp okristligt tidigt för att slutföra. Jag gör resten oerhört slarvigt om jag får det gjort överhuvudtaget.

Under mina överlevnadsläger däremot har jag reagerat helt annorlunda. T.ex. på vinteröverlevnaden efter att ha vistats ute i fyra dygn, utan någon egentlig föda (om man nu inte är förtjust i skägglav) och utsatts för påfrestande situationer och uppgifter. När vi väcktes sista morgonen visste vi att senast samma kväll (antagligen redan på dagen) skulle överlevnadsövningen avslutas och vi skulle få njuta av bekvämligheter som mat och bastu. I den situationen blev jag alldeles hög på känslan av att ha klarat mig och var helt övertygad om att jag hade kunnat springa ett marathon just då. Jag snörade på mig de egenhändigt gjorda snöskorna och plumsade iväg med pigga steg före de flesta andra och kände mig odödlig.

Våren smeker mig i nacken

Det blir ljusare för varje dag som går. Solen visar sig allt mera och ger hopp om en vår på antågande. Det är en bit kvar men jag är inte det minsta otålig faktiskt. Vi har kommit så pass långt ut ur mörkret och omvärlden är fortfarande vit och vacker, härifrån blir det bara bättre.

Jag njuter av den väntan på vår och sommar som återstår, det är som att suga på karamellen som man brukar säga.

Det här med efternamnet

För ett par dagar sedan registrerade jag mig på facebook. Hittills har jag hunnit fästa uppmärksamhet vid en hel del kvinnonamn som vid en första anblick varit helt okända, men så tittar jag på bilden och inser att det är en gammal vän/bekant/övrig person (alltid kvinna) som gift sig och bytt efternamn.

Det är ju inget märkligt eller fel med det men jag tycker det känns tråkigt. Det känns så gammalt och förlegat. Och opraktiskt.

(Missförstå mig inte i onödan, jag försöker inte fördöma någon.)

Men det är ju inte så lätt det här med namnet, hur ska man göra riktigt? Såhär tänker jag.

Jag vill inte byta namn av två anledningar:

1. Allt praktiskt krångel, t.ex. alla plastkort som måste förnyas (det lär ska kosta dessutom)
2. Ingen skulle längre känna igen mig på namnet, jag skulle plötsligt tappa min identitet och bli en främling (ja, okej jag är kanske lite dramatisk)

Jag vill byta namn av två anledningar:

1. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i mitt efternamn, det tillfredställer mig inte estetiskt och det snubblar i munnen
2. Jag vill att jag och min man ska heta samma sak (i vårt fall när det endast skiljer en bokstav i våra efternamn skulle jag helst ta ett helt nytt namn)

Så vad förespråkar jag egentligen? Att man genast föds med ett vackert namn och att man sedan hittar en partner som har samma efternamn? Peace of cake.

Vilka är dina resonemang för att byta/inte byta namn?

I skolans bibliotek

Här är det trivsamt. Ljusmålat trägolv och en massa ljusa bokhyllor fyllda med böcker.

Jag har så dålig koncentrationsförmåga nuförtiden att jag helst vill ha totaltystnad för att få något gjort och då är den här platsen ett bra alternativ. Det är för det mesta riktigt lungt här, speciellt den här tiden när de flesta gått hem. Dessutom är det bra belysning här och det ger mig en skön känsla att sitta bland en massa böcker.

Den varma drycken

Det bästa med kaffet denna årstid är att man kan värma sina kalla händer (utan blodcirkulation) på muggen. Samma sak med te.

Jag blir riktigt sugen

I största delen av mitt liv har jag tyckt att tatueringar är fula och osmakliga. Men så har jag också främst sett framför mig kroppar täckta med tribaler, flammor, stora djurmotiv och nakna kvinnor. Typ.

Sånt faller mig fortfarande inte i smaken, men det finns ju så mycket annat man kan tatuera. Titta nu bara på de här bilderna.

Bildkälla

Bildkälla

Bildkälla

Bildkälla

Mest insnöad är jag på små gulliga figurer men även text är ett alternativ. Endera någon mening i snygg, retroaktig font eller som på bilden under där det ser ut som om någon skrivit slarvigt med tuschpenna på huden.

Bildkälla

Problemet med en text är bara att jag inte riktigt har varken någon mening eller något ord som jag vet att jag vill ha inpräntat i huden resten av livet (vet bara att det ska vara på svenska). Men även om man tatuerade en ljuvlig figur så skulle man väl tröttna förr eller senare, eller?

Sen är det ju inte endast det stora beslutet om vad man ska tatuera utan man ska också besluta var den ska sitta. Och så är det ju smärtan, men det känns som minsta problemet. Sammanfattningsvis så är jag knappast redo för en tatuering ännu. Men sugen är jag.

Det nya hälsosamma livet

Såhär i början av ett nytt år är det ett perfekt tillfälle att börja leva sitt nya hälsosamma liv. Det kan handla om att äta hälsosamt, motionera, få ordning på dygnsrytmen, börja städa regelbundet, sluta med någon dålig ovana, ta sig tid för det ena och det andra osv osv. Alla gör väl det här nu som då? Det håller i sig en stund och sen halkar man tillbaka i sina gamla smutsiga, nerkörda spår. Eller så lyckas man förändra något.

Redan att man försöker tycker jag är en bra inställning till livet. En vilja att utvecklas. Men så bör man nog ha glimten i ögat också. Bättre att skratta åt sig själv om det inte går så bra istället för att låta sig slås ner. Åtminstone i mitt fall.

Nå, till sak. Det jag till en början skall satsa på i Mitt nya hälsosamma liv 2010 är att gå upp i vikt några kilo. Det här med vikt är ju känsligt och jag som alltid varit smal får ibland en känsla av att jag inte har "rätt" att säga något i frågan. Förra våren när allt var lite för mycket och jag inte mådde så bra tappade jag matlusten och gick ner runt 5 kilo. Efter sommaren klagar många över att de har gått upp i vikt och jag vågar inte säga något om mina viktfunderingar för jag har ju gått ner. Och helt felaktigt går jag ibland och känner mig som ett slag i ansiktet på de som klagar på sin viktökning.

Jag trivs som smal (det vet jag inte heller om man får säga ut utan att folk börjar kasta sketna blickar efter en). Men nu informerar mitt BMI mig om att jag är undernärd och min kropp känns inte stark så som den gör när man motionerar och tränar sina muskler (vilket jag inte haft tid eller ork med de senaste månaderna). Så nu vill jag alltså satsa på att bygga på min kropp med muskler, kondition och vikt.

Men hur går man upp i vikt på ett vettigt sätt? Jag googlar och ironiskt nog kommer det upp en annons som frågar om jag vill gå ner i vikt (vad var det du inte förstod, mr Google?). Nå jag hittar också riktigt bra sidor och läser lite sporadiskt här och där.

Så här bör jag göra:

Äta mera kalorier än jag förbrukar (ganska logiskt), men inte skräpmat utan någotlunda hälsosamt. Ett överskott på 500 kcal om dagen borde ge en 0,5 kilos viktökning per vecka, men jag skulle verkligen inte orka börja räkna kalorier. Får ta det mera på ett ungefär, äta så mycket jag orkar? På ett ställe stod det 5-6 mål mat om dagen, jag får ju börja bära med mig en massa mellanmål hela tiden. Som värsta barnet. Haha.

Börja styrketräna. Då växer musklerna och vikten ökar eftersom muskler väger. Mina armar ser dessutom ut som stickor så jag tackar inte nej till lite muskulösare, snyggare armar. Så nu gäller det att hitta tid för detta, två gånger i veckan känns möjligt. Jag vill också börja motionera, men får väl i huvudsak hålla mig till raska promenader (istället för löpning) till en början i alla fall för att inte bränna för mycket. Men motionen ökar min aptit och jag mår bra av den så det känns vettigt.

Jag borde läsa in mig på vilka livsmedel som jag bör välja framför andra men det får bli en annan dag. Nu måste jag börja förbereda mig mentalt på att äta hela tiden. Projektet börjar på allvar när jag är tillbaka i Åbo, om ett par dagar.

Har ni tips, tankar eller erfarenheter som kan hjälpa mig?

Den fula tröjan

Det här är de senaste dagarnas favorittröja. Den är lös och skön och eftersom den inte är ylle utan bomull och polyester så känns den behagligt sval och sticks inte det minsta. Och ser ni vad det står på magen? YSL, tillverkad i Italien, good stuff. Jag köpte den på loppis för några euron, kanske förra våren men återupptäckte den nyligen när jag packade för julledigheten.

Min omgivning har inte visat så värst mycket gillande. Något av det första min moder sa när jag kom hem var "nämen usch va ful tröja" (men så litar jag inte alls på moderns omdöme när det kommer till hur jag klär mig heller).

Ni vet uttrycket "fulsnyggt". När något är så fult att det blir snyggt eller när det helt enkelt ligger precis på gränsen mellan vad man anser vara fult eller snyggt. Jag tilltalas ofta av fulsnygga grejer, de känns mera levande och energiska än något som bara är "helt perfekt fint". För det är perfekt fint en stund och sen blir det tråkigt, inte alltid men ganska ofta blir det så för mig. Men om en sak är både ful och snygg så finns det så mycket att spela med på något sätt. Det är svårt att förklara vad jag menar. Det är känslan för saker.

Att leva

Jag har försökt packa lite flyttlådor ikväll och därmed rensat en del papper. Jag hittade ett brev som jag skrivit, men som aldrig blev färdigt eller skickat. Ibland är jag tydligen så här poetisk:

Ibland kan ju livet vara förunderligt fantastiskt i all sin enkelhet. Stunder när det enkla blir så stort att allt det stora och svåra blir litet och obetydligt.

Det kanske handlar om att låta sig uppfyllas av nuet. Just nu, bara denna stund, spelar framtiden ingen roll. Och det är sådana stunder som vi lever på riktigt.