Hur reagerar du när du är nästan framme?

Tänk dig en situation som under en tid verkligen kräver energi och kämparinsats. Du jobbar och jobbar och sen inser du plötsligt att nu är du alldeles stax framme vid målet, hur påverkar denna insikt dig? Sporrar det eller slutar du kämpa?

Jag har två situationer där jag fungerar helt olika.

Till en början kan jag relatera till mina studier. Jag har verkligen kämpat med skolarbeten och min egen inställning till studierna den här perioden, det har inte varit en självklarhet att jag skulle orka genom den. När sen sista veckan kommer och jag inser att jag fortfarande har livsglädje och kommer att få alla uppgifter gjorda så flyr självdischiplinen i ett huj. Jag slakar bort all normal tid och blir tvungen att sitta uppe sent och stiga upp okristligt tidigt för att slutföra. Jag gör resten oerhört slarvigt om jag får det gjort överhuvudtaget.

Under mina överlevnadsläger däremot har jag reagerat helt annorlunda. T.ex. på vinteröverlevnaden efter att ha vistats ute i fyra dygn, utan någon egentlig föda (om man nu inte är förtjust i skägglav) och utsatts för påfrestande situationer och uppgifter. När vi väcktes sista morgonen visste vi att senast samma kväll (antagligen redan på dagen) skulle överlevnadsövningen avslutas och vi skulle få njuta av bekvämligheter som mat och bastu. I den situationen blev jag alldeles hög på känslan av att ha klarat mig och var helt övertygad om att jag hade kunnat springa ett marathon just då. Jag snörade på mig de egenhändigt gjorda snöskorna och plumsade iväg med pigga steg före de flesta andra och kände mig odödlig.