En kväll när
Maria var vid loppiset och vi pratade loppis och gamla saker berättade hon att hennes mormor (eller var det mormorsmor?) hade varit sömmerska och sytt en massa vackra kläder till sig själv i yngre år.
Hon hade sparat det mesta och jag kan bara tänka mig vilken guldgruva det hade varit. Men så blev det dags att rensa bort och i det skedet fanns det ingen i hennes omgivning som var intresserad av "gamla trasor".
Det är uppenbart hur Maria harmas över förlusten när hon berättar att mormoderns klänningar förts till sophögen. Säckvis!
Och jag skojar inte när jag håller för öronen och ber henne sluta. Det gör ont i mig på riktigt. Vilken förlust och vilken skam att vi inte förstår att uppskatta gedigna hantverk från förr. Det är rent av pinsamt att vi bara vill ha nytt, nytt, nytt.
I huset där vi bor finns en del vintage-kläder som jag har fått ta över ansvaret för. Vilken glädje! Speciellt några riktigt fina barnplagg (bilderna) får det att värma i bröstet.
Kolla också in de charmiga överklädda trähängarna.
Den här blusen är så fin i sin enkla modell att jag tror jag måste sy en likadan till mig själv.
Som jag skrev så hittade jag en klänning vars midja hamnade för högt upp. Jag ville ogärna börja klippa i den så jag hittade en annan, mycket simpel lösning.
Jag fållade en tygremsa i passande färg som jag svepte runt midjan och knöt till en rosett. Sen justerade jag tygbältet så att övre kanten precis täcker midjeskärningen och vips ser det ut som om jag har flyttat ner midjan några cm.
Det fungerar också bra att lura ner midjan med bältet som jag köpte på Pop Boutique i Göteborg. Det går två varv runt, övre varvet täcker midjeskärningen och under varvet ligger ungefär i min egentliga midja.
Plötsligt insåg min syster och jag att vi stod mitt i ett smultronställe.
Massor med mogna smultron tog så över uppmärksamheten. 
När vi var mätta på smultron prövade jag kjolens snurregenskaper innan vi gick in med ett smultronstrå till Anders. 
Inlägg
