Innan sommaren sa jag upp mig. Jag tänkte hålla ut till slutet av augusti. Men under första jobbdagen efter semestern insåg jag att det är en omöjlighet. Ångesten hade mig som i en liten, tight ask. Pressade upp pulsen och låg som en blytyngd över bröstet.
Tanken på att gå till jobbet igen nästa dag, och nästa gav mig en stark känsla av att vilja spy. Kasta upp det svarta trassel som snörade åt i halsen, vände i magen och hamrade i huvudet. Så jag steg upp tidigt och gick till läkaren med darrande händer och yrsel. Nu är jag sjukskriven en kort tid, till en början.
Det här kanske låter märkligt för någon. Det som borde vara mitt drömjobb! Ångest? Du som alltid är så glad.
I början var det ett roligt jobb men det har hela tiden varit alltför mycket ansvar för mig, så mycket röra att det inte finns en chans att hinna ikapp och tusen små beslut varje dag. Dessutom var min energinivå inte hundraprocentig ens när jag började. Det roliga försvann någonstans på vägen och kvar står jag med utmattning och ångest.
Men förutom jobbångesten så mår jag rätt bra. Ser positivt på livet och känner inspiration nu som då. Jag måste bara få vila upp mig ordentligt och hitta en sysselsättning som är mindre krävande och som i alla fall till en början tar mindre tid. Mindre jobb och mera liv.
Så hör av dig om du söker en chaufför eller städare på deltid!
Inlägg
Proletärstjärnans sken
2 dagar sedan
21 kommentarer:
Åh, jag känner så igen den där känslorna. Fruktansvärt är det!
Jag upplevde det som att jag inte kände igen mig själv, som att jag tappat mitt "jag" och nu var en annan, främmande människa som jag inte ville vara.
Det tar tid att komma tillbaka, men det går sakta men säkert. Tiden är din vän - inte din fiende! Det förstod jag inte då... Då hade jag bråttom att bli frisk och komma tillbaka.
Dessutom kände jag det som ett nederlag, ett misslyckande. Jag klarade inte av det! Jag, som klarar allt! En personlig kris, det är vad det var. Och att glada, sociala lyckliga, energiska jag plötslig befann mig vara deprimerad, folkskygg och trött, ja alldeles tömd på ork och energi!
Min räddning blev qigongen. Nu på söndag åker jag för tredje året på qigongläger till Pörkenäs 4 dagar. Där fick jag lära mig andas, varva ner och hitta tillbaka till mitt sanna jag. Och mitt sanna jag var inte nödvändigtvis den jag varit innan jag gick i väggen heller! ;)
Hör av dig om du vill prata. Eller om du är intresserad av qigongen! :)
Styrkekramar!
Så skönt att det inte är en hemlighet :) Det vet jag efter att ha varit sjukskriven ett år för utmattningssymptom, ångest och sådant. Jag har till och med en kategori i min blogg om den tiden.
Det är en bra början att varva ner och se hur det går. Och SE DÅ TILL ATT FAKTISKT VARVA NER!! Du behöver inte städa, inte göra något speciellt alls. Bara varva ner! :)
Ila - Tack för din kommentar. Det här har egentligen pågått från och till i flera år redan men jag har inte riktigt trott att det varit så illa att jag kunnat få bli sjukskriven, svårt att känna att jag har "rätt" att vila upp mig. Hur dumt det än är.
Sandra N - Ja, du har så rätt. Jag har förstås redan hunnit tänka x antal gånger att nu när jag är sjukskriven ska jag städa och packa upp ordentligt, trots att det känns att jag inte riktigt orkar (och då inte på grund av lathet utan på grund av utmattning). Sjukt svårt att släppa på duktigheten fast jag är medveten om den. Men tack för påminnelsen ;)
Här är en till som känner igen sig! Jobbet jag alltid hade trivts med var inte längre roligt att gå till. Allt tog stop när min sambo for iväg på en längre arbetsresa. På nåt sätt var det han som hade fått mig att "fungera" och då tryggheten inte fanns kvar orkade jag inte längre. Jag hade hela tiden tänkt några dagar framåt: "bara jag orkar till nästa lediga dag så blir det säkert bättre". Det kom aldrig nån sån dag. Jag slutade sova och ångesten hade mig i sitt grepp. Fast då visste jag inte vad jag hade för fel. Jag trodde att jag höll på att dö. Senare har jag förstått att det var panikångest jag led av.
Idag har det gått 2 år sen allt det här hände och jag känner fortfarande av panikångest när jag hamnar i stressiga situationer som jag inte har kontroll över. En fördel är ju att jag nu vet vilka situationer jag skall undvika :)
Så gör nu som de andra säger: ta det lugnt och vila. Orken och lusten kommer tillbaka!
Oj oj hoppas att du snart mår bättre, känner igen mig allt för väl och panikångest är inte att leka med.. <3
Styrkekramar
Sanna
Jag har haft samma erfarenhetr, på ett jobb som bara var för mycket i ansvarsväg- åtminstone för mig. Jag tycker du gjorde ett förnuftigt beslut. Det krävs styrka att vara ärlig inför sig själv och våga ta ansvar för att sätta sitt välmående framför "plikten"
Bra gjort. jag hoppas du får vilat nu!
Kamomilla
Bra att du sa upp dig. Bra, för det låter som om du är utbränd. Jag vet att du inte tror det, det är ju inte sådana som du som trillar dit. Och du skall nog orka med allt ändå. Men nej. Man måste brinna först för att bli utbränd, och du brinner ju verkligen för ditt jobb.
Utbrändhet är inte att leka med. Jag vet. Och det är mer än okej att inte göra någonting. Det är tom enda vägen att bli frisk.
Jag råkar tyvärr veta en del om utbrändhet, mejla mig om du vill veta något. Men viktigast nu är nog att du faktiskt inte gör någonting.
Då du legat på soffan ett halvår och insett att världen snurrar utan dig, finns det utrymme för dig att hitta det du verkligen vill göra. Lycka till (och vet att värdet i dig, det som är Hanna, aldrig någonsin haft att göra med vad du GÖR. Värdet ligger i allt det du ÄR.)
Kram!
Nu känner jag inte dig, men det låter som om du har fattat ett modigt beslut. Det är inte alla som kan medge när ribban är för hög. Tillåt dig att ta det lungt, du är inte lat även om du inte gör något.
Som Karin sa, DU är viktig, inte det du gör.
Det största beviset på styrka kan vara att man vågar acceptera sin svaghet. Vi är begränsade. Vår tid och vår energi och vår kraft är begränsade. Ibland måste vi tvingas till vila om vi inte vill eller kan eller orkar ta oss dit själva. Jag önskar dig avkoppling, glädje, vila, frid. Ny energi och ny styrka.
Ta hand om dig!
Tjäära Hanna !
Du har satt en frisk fläkt på loppislivet i K:stad !
Du HAR tillfört,inspirerat oss loppisbesökare och GÖR det än,att följa våra egna "trender".
Secondhand-modevisningens följder, som gjorde att många av oss,började våga använda och framförallt ERKÄNNA, att det snygga plagget är ett loppisfynd !!
Det är så orättvist, att Du inte fått energi tillbaka av oss som är glada och tacksamma över ditt slit för att glädja andra. Att priset var så högt . .
Jag hoppas Du känner, att Du har satt fina minnesvärda fotspår för oss loppisbesökare.
Var nu rädd om Dig,
försök förstå,
just nu ska Du bara göra sånt som KÄNNS roligt ! Och känns inget roligt, så gör då INGENTING !
Tids nog känns det bättre. .
ha tålamod med Dig själv,
tålamod igen,
och "rusa inte till" för tidigt !
Jag menar,
konsten att orka vänta med nya utmaningar. . .
Energikramar till Dej !
fr loppistanten som i misstag lämna sin kamera till försäljning !
Som mamma till Hanna är jag rörd och tacksam över allt stöd och all kärlek ni öser över min dotter. Allt gott till er!!
Anonym - Jo, det är alltid bättre att veta vad det är man lider av, då är det så mycket lättare att hantera det. Tack för stödet, ska försöka ta det riktigt lugnt :)
Sanna - Tack!
Kamomilla - Ja, det är inte lätt att sätta "plikten" åt sidan, verkligen inte. Men jag antar att jag till sist kom till en punkt när jag var så led och illamående att jag blev arg och vägrade finna mig längre.
Karin - Tack. Kanske jag är utbränd. Fast jag har inte blint pamat i väggen som det går för många utbrända. Jag har ganska medvetet kämpat och försökt vila och hantera tröttheten i flera år redan. Men bara aldrig tidigare blivit tvungen att sjukskriva mig. Känner mig för övrigt relativt pigg det är bara jobbvardagen som jag inte får att fungera. Men jag vet inte...
Åsa - Tack för de orden.
Amanda - Tack. Det är en tröstande tanke att svagheten också kan vara en styrka.
Marica - Ja! :)
"Loppistanten" - Tusen tack för de fina orden, verkligen. Och trots att det här loppisjobbet skulle sluta så här så har det ändå gett mig mycket också. Det är många kunder som har varit generösa med komplimanger och det tar jag verkligen med mig som en uppmuntran. Jag är speciellt glad att modevisningen blev så lyckad. Tror jag ska skriva ett inlägg om det här så småningom :) "ha tålamod med dig själv" - kanske den största utmaningen ;) Tack och kram!
Ja du, har också varit en som tömt sig själv på all energi på ett jobb. Dock ett jobb jag tyckte om, men allt tjafs med chef, och allt tjafs med allt extra jobb som man inte fick betalt för var det som fick mig att gå på knä. När man brinner för något kan man också lätt bli bränd, och låt tiden gå, så lär du nog glöda igen en vacker dag. Kram
Stoor varm kram till dig !!
Ta hand om dig Hanna!
Nämen vad tråkigt! Loppisen kommer nog inte att bli den samma utan dej... Du har verkligen gjort ett superjobb med den!Det märks att du satt ner själ och hjärta i den. Ta hand om dej och krya på dej
Åh ah. Har haft precis de där samma känslorna. Stressen blev så fysisk att jag var säker på att jag höll på att få en hjärtattack. När jag gick till läkaren för nåt helt annat bara brast det och jag förstod hur slut jag var. Det är inte lått och det går inte snabbt, men man kan ta sig ut! Och sen upptäcker man förhoppningsvis snabbare nästa gång man är på väg ut i samma spår igen. Krafter!
Oj det där låter som om jag skulle kunnat skrivit. Jag hamnade i exakt samma situation förra hösten. Hade egentligen ett jätteroligt jobb men någonstans blev det för mycket. För mycket ansvar och uppgifter som aldrig hann bli klara när högarna växte. Blev också sjukskriven och valde att inte gå tillbaka. Efter några veckors vila mådde jag bättre igen och började söka nytt jobb!
Vad är det du har jobbat med?
Kram
/Johanna
Denna artikel och kommentarer hjälpte mig något enormt, tack.
Anonym - Vad roligt att höra! Tack själv.
Skicka en kommentar