1 juni 2011

Loppiskolumn nummer två

Min andra loppiskolumn för Österbottniska posten.

LOPPIS ÄR ÄVENTYR

Någon kilometer utanför centrum parkerar vi vid en stor, nedgången och anonym betongkloss till byggnad. På dörren finns en lapp fasttejpad: öppet vardagar 10-17, “Om Gud vill”.

Vi går in och möts av en stor hall fylld med saker. En berusande känsla av iver börjar pumpa ut i kroppen. Men det är först efter att vi grävt genom sakerna som dagens riktiga äventyr börjar. Min väninna känner till lopptorget från tidigare och frågar herr Loppisföreståndare om vi får gå ner och titta i källaren. Källaren!

Det får vi, så vi går genom en svängdörr och passerar tiotals, kanske hundratals fyllda pafflådor som står staplade och väntar på att fraktas till behövande barn. Nerför en trappa, lämnar dagsljuset bakom oss och trevar efter en lampknapp. Framför oss ligger en korridor och några rum. Och det är gamla grejer och skrot överallt.

Med upptäckarlusten på tusen sicksackar vi runt och undersöker. Det finns hyllor, soffor, stolar, handfat, skidor, enstaka butiksvagnar och (huu) gamla sjukhussängar och rullstolar. Det är spännande och lite kusligt.

När vi ska retirera ser vi att den mörka korridoren fortsätter runt hörnet. Vi kan inte lämna det outforskat. Vi går försiktigt fram. Runt hörnet nerför några trappsteg och fram till en dörröppning utan dörr. Det är riktigt mörkt framför oss. Med försiktiga händer söker vi längs väggarna efter en brytare. Och den finns. Knäpp!

Lysrören börjar blinka igång, det är högt till tak och det som breder ut sig framför oss liknar ett auditorium. Vi står alldeles bredvid scenen och tittar förvånat ut över bänkraderna. Känslan är högst overklig, som om vi fallit ner genom ett hål till en parallell undervärld.

Även det här rummet är fyllt med saker. Pafflådor med väskor, skor, kläder, kärl och allt möjligt smått. Vi rotar runt som tokiga tills våra näsor kittlar något fruktansvärt och händerna är mörka av smuts och damm.

Med en (troligtvis) äkta liten Chanel-handväska (som jag skulle komma att betala 50 cent för) letar vi oss tillbaka upp till dagsljuset med en barnslig tillfredsställelse i bröstet och en minnesvärd upplevelse i bagaget.

2 kommentarer:

Amyndra sa...

:)

Hanna sa...

VAR finns ett sånt underbart loppis? Nånstans här i Österbotten hoppas jag!