20 februari 2012

Tre grejer som provocerar mig

Det finns en massa grejer som provocerar mig i denna värld och nu måste jag få lätta mitt hjärta angående några. Jag är inte så säker på att det faller i god jord hos alla så jag börjar med att be om ursäkt. Ursäkta. Då kör vi.

Saker som provocerar mig mycket (man kunde nästan säga att det blir tema: romantik):
  • "Kliché-romantik", ni vet, röda rosor, chokladhjärtan och killar som skriver kärlekssånger till tjejer. Fast egentligen är det inte själva "romantiken" utan den allmänna uppfattningen om att kvinnor tycker om sådant som gör mig alldeles galen av irritation. Från mitt allra innersta avskyr jag antydningar om att kvinnor vill ha röda rosor. Sånt tjafs får mig att känna en fysisk längtan efter att spy och sedan i detalj redogöra för resultatet. Som sagt, förlåt mig. (Ett förtydligande, för säkerhets skull: Jag tycker nog det är fint med gester/presenter som visar att man älskar någon - om en man vet att hans kvinna tycker om röda rosor är det fint att han ger henne det. Mitt problem är den allmänna uppfattningen om att alla kvinnor gillar sådant. Jag gör det inte.)
  • När kvinnor tar mäns efternamn vid giftermål. Jag säger inte att det är fel, bara att det irriterar mig. (Och eftersom de flesta i min bekantskapskrets - de flesta över lag - har gått denna väg känner jag mig tvungen att förtydliga mig, det är absolut inte personerna som gör det som irriterar mig utan igen en gång är det den här företeelsen, mera på ett samhälleligt plan.)
  • Och så en riktig bomb, med risk för att uteslutas från släkten och aldrig bli bjuden på bröllop igen: Tanken på att gifta mig med ett traditionellt bröllop (med traditionellt tänker jag: vigsel i kyrka, fest i någon samlingslokal med tal, lekar och mat). Alltså traditionen är det inget fel på, jag deltar gärna i andras bröllop men jag kan inte (och vill inte) se mig själv i den rollen. (Ni kan ju tänka er att den där bilden - som kanske mest späds på i USA - om att kvinnor drömmer om sitt bröllop sedan småflickor gör mig alldeles, alldeles galen.)

Phew! Där var det, nu känns mitt hjärta faktiskt lättare. Något ni provoceras av, som ni vill dela?

36 kommentarer:

Lilla Frun sa...

Applåd :) Trevligt att man vågar säga som det är. Jag gillar inte heller nr 1.Och tja att kvinnor tar mannens efternamn går väl an, det är VÄRRE att ogiftas barn får MANNENS efternamn automatiskt?! Traditionella bröllop är tråkiga och konstiga och fantasilösa. Hitta på något eget sätt istället! Talar utav erfarenhet :)

Maggie - en rå bohem sa...

Oj vad jag förstår dig på den där sista punkten. Ett traditionellt bröllop för mig = blärgh! Jag har dock haft svårt att tänka mig nåt vettigt alternativ... men jag tror det får hända som det händer sen, utan allt för ingående förhandsplanering.

Angående den andra punkten förstår jag den praktiska aspekten av att dela ett och samma namn, men hmpf, på samma gång känns det ack så gammalmodigt. Dubbelnamn är alldeles för jobbigt tycker jag som redan har ett långt för- och efternamn. Jag har ETT enda kompispar som gått den andra vägen och mannen har tagit kvinnans efternamn.

Jag provoceras av uppfattningen att alla kvinnor gillar att gå i butiker och shoppa. Sure, på en utlandsresan kan jag tänka mig att DELVIS göra det, men absolut inte största delen av tiden.

Hannasvirrvarr sa...

Lilla frun - Tack :) Ja, jag blir alltid glad av att höra om de som gått sin egen väg.

Maggie - Jo, den där namngrejen är inte alls en lätt nöt att knäcka. Jag skulle gärna ha en familj med samma efternamn, jag vill inte ha dubbelnamn men jag vill inte heller byta (fast jag tycker mitt efternamn är ganska fult). Iofs skiljer det bara en bokstav i mitt och sambons namn (enlund/eklund) så vi kan ju låtsas att det är ett stavfel hela livet så behöver vi inte ta ställning :P

Och den där shoppingen. Hade inte tänkt på det, men det provocerar mig också!

Tyg och otyg sa...

Amen! Jag provoceras av precis samma saker (och oändligt många fler därtill, både när det gäller synen på romantisk kärlek och på manligt och kvinnligt överlag). Får överlag intrycket när jag läser din blogg att du har ungefär samma åsikt som jag i en hel massa frågor, så jag tycker såklart att du verkar vara en klok person. :)
Mina föräldrar gifte sig när jag var bebis, men behöll sina olika efternamn, så för mig är det ett självklart alternativ - ja, rentav det "normala". Jag har faktiskt glädjande nog både ett par tjejkompisar som behållit sina efternamn när de gift sig och känner ett par killar som tagit sin frus efternamn. En grej med det här med namnen som jag verkligen faktiskt kan bli rent arg över är när man läser bröllopsannonser i tidningen och ser en brud som valt bort ett lite mer ovanligt namn till förmån för killens superdupervanliga. "Nu heter vi båda Svensson." Jamen kul för er, liksom. Då kan det ju liksom knappast ens ha att göra med att man tycker det namnet är finare eller roligare utan BARA att det "ska vara så". Argh.

Tyg och otyg sa...

Glömde - även min svägerska behöll sitt efternamn när hon gifte sig med min bror, påhejad av min mamma som tyckte det var helt givet att hon skulle ha kvar sitt, väldigt ovanliga, namn.
En annan lösning är ju att ta ett nytt, gemensamt efternamn, om det är viktigt för en att heta likadant. Så känner jag också några par som gjort.

Hannasvirrvarr sa...

Tyg och otyg - Du verkar också klok! ;) Ja, det är sant, det beror också på namnet. Skulle min sambo ha ett ovanligt och vackert namn skulle jag troligtvis vilja ha det.

Det som jag har lite svårt att komma till ro med är vad eventuella barn ska få för namn om mamman och pappan heter olika?

Hannasvirrvarr sa...

Tyg och otyg - Att ta ett nytt gemensamt namn tycker jag är en fin tanke. Fast den senaste tiden har jag märkt att tanken på att byta bort stör mig. Att inte kunna kännas igen vid mitt namn mera.

Sockerkaka sa...

Traditionellt kyrkbröllop ja... Heh, reaktionerna när folk får höra att jag inte hör till kyrkan... De handlar alltid om det här. "Men.. men.. då får du ju inte gifta dig i kyrkan??!" Nånää, men å andra sidan har det aldrig varit viktigt för mig att få leva ut gamla prinsessdrömmar (never had!) och klä ut mig till en jäkla oskuld och låta min pappa "skänka bort mig" som något sabla boskap. ;D Och jag måste också tillägga att jag tycker jättemycket OM bröllop! Andra människors bröllop, jag fattar ju att de inte bryr sig alls om den här symboliken och det är FINE! En fest för kärleken liksom, what's not to like? Och gamla kyrkor är så stämningsfulla, jag tar gärna alla chanser jag får att besöka en.

För övrigt är jag ett stort fan av sötsliskig romantik, men det ska vara personligt och med humor. Och jämställt förstås - herregud det är 2012, män borde få mer blommor!

Ika sa...

Jag provoceras av:

att alla utgår från att rosa är min favoritfärg eftersom jag råkar vara kvinna. (Jag hatar rosa. Fattar ni hur mycket enklare det skulle vara att hata rosa om man är man och omgivningen liksom utgår ifrån att man förstås inte vill ha rosa i sin närhet?)

att alla kvinnor förväntas ha ett snudd på sjukligt begär efter väskor och skor. Seriöst, hörni: Skor tänkta för kvinnor är ju oftast så sjukt obekväma att det tar evinnerligheter att vaska fram ett någorlunda acceptabelt par när man behöver nya. Och väskor: tror 95 % av världens väskor ser ut som något jag absolut inte vill bära runt på. jag har behövt en ny väska i flera månader och fortfarande inte hittat någon vare sig second hand eller ny som uppfyllt mina krav.

att kvinnor överlag förväntas ha ett shoppingproblem. Typ att vi måste gömma undan våra kassar med nya inköp för mannen vi eventuellt bor med eftersom vi hela tiden gör av med oansvarigt mycket pengar på saker vi absolut inte behöver.

Annika sa...

jag stör mig på att vissa personer har en väldigt bestämd syn på hur andras barn ska uppfostras (utan att ens själv ha barn..). Och berättar gärna vad man gör för "fel" med barnen!

Sedan detdär med att barnen automatiskt får sin pappas efternamn, det stämmer nog inte.. Jag var ogift när vi fick första barnet, och barnet fick nog mitt efternamn, utan att skilt behöva meddela detta. En annan sak är ju att som ogifta ska pappan bestyrka sitt faderskap, emedan det inte gäller gifta par. Vilket inte alls betyder att det nödvändigtvis är mannen i äktenskapet som är pappan... ;)

Peppe sa...

Hanna du har mitt stöd i alla tre punkter.

katarina sa...

Hehe, jag sitter här och fnissar för mig själv. INTE åt dig utan åt det faktum att jag liksom kvalar in på alla 3 punkter:

-Jag gillar röda rosor
-Jag bytte efternamn när vi gifte oss. Funderade på dubbelnamn men det skulle ha blivit så jistandis långt med ett långt förnamn tillika.
-Vårt bröllop var väl tämligen traditionellt. Förutom att själva vigseln hölls utomhus, vid havet.

Så dina "hangups" var inte mina, däremot har jag en massa annat jag retar mig på. Återkommer.

Ann-Charlotte sa...

Åh, vilket härligt inlägg!
1. Jag drömmer inte om blommor, o absolut inte röda rosor. Läskigt!
2. Nu är ju saken den att jag faktiskt har min mans efternamn sedan ett par år tillbaka, men enbart därför att jag var så himla trött på mitt eget!
3. Jag o min man hade varit tillsammans i 17 år o fått fyra barn tillsammans innan vi kunde få till ett giftermål. För mig var det nämligen otänkbart med ett traditionellt bröllop. Till slut gifte vi oss på Danmarksfärjan mellan Varberg o Grenå en helt vanlig vardag. Ingen visste något, o bara barnen var med på ceremonin.
Något som provcerar mig är föräldrar som tror att deras barn är de enda på jorden och att alla runt omkring ska tycka att de är världens sötaste. Jag har själv fyra barn, men jag HATAR andras ungar som far framför fötterna på mej vart jag än är, i affären, på IKEA eller på Café tex. Och det värsta av allt: föräldrarna tycks helt oberörda av att deras ungar far fram som idioter! DET provocerar mig något fruktansvärt!
Ha det så gott!/ Ann-Charlotte

Herr Movarp sa...

Jag kan bara instämma, på första punkten handlar det ju om att man ska visa gester som den andre gillar, inte följa klicheer.

På andra punkten tycker jag att det blivit stora förändringar de senaste åren, egentligen finns inga rätt eller fel, bara man är överens. Vi hette samma sak innan vi gifte oss för två år sen, då bytte vi till ett nytt namn, som vi båda hade hittat på tillsammans eftersom vi tyckte det gamla var för trist. Man ska välja något man gillar helt enkelt.

Vad gäller bröllop så behöver man ju inte alls gifta sig i en kyrka, antingen gör man det enkelt, som vi gjorde (borgerlig vigselförrättare i rådhuset), eller så väljer man en borgerlig vigselförrättare och kör som vanligt en större cermoni, fast utformad som man vill ha den, likaså med fest eller inte, man kör det upplägg man gillar, så länge man är överens :-)

I Sverige är det dock så att man har klara juridiska fördelar med att gifta sig kontra att låta bli och istället bara bo tillsammans, så har man planer på att leva tillsammans så är det vettigt att gifta sig i alla fall. Vi dröjde endast 16 år efter förlovning innan vi gifte oss ;-)

Lundagård sa...

Kul att läsa fast jag redan vet dina åsikter i dessa frågor Punkt ett kunde jag ha skrivit själv, fast jag hade väl inte gått så långt som att redogöra för innehållet i uppkastningarna, det var kreativt :-)

Med åren tycker jag att jag blir mindre provocerad av saker och ting, men visst kokar jag över ibland men det är sådant som jag väljer att inte skriva på nätet då jag inte orkar ta diskussionerna som skulle följa.

Du har ju en så bra blogg Hanna, gillar blandningen med loppisfynd och så hållbara livsstilsinlägg och åsiktsinlägg.

lotta sa...

word! jag blir egentligen jätteirriterad på mig själv när jag låter mig provoceras av saker och ting, speciellt saker som inte påverkar MITT liv det minsta, exempelvis på valentin då ungeäfr 75% av dom kvinnliga facebook-kontakterna skrev statusar om hur rrromantiskt dom blivit uppvaktade med blommor och choklad, jag menar, säkert jättesweet, men det där smått äckliga romantiserandet av det, och som du säger: KLICHÉN. huuu.

mest av allt i hela världen provoceras jag av människor som STOLTSERAR med homofobi eller rasistiska åsikter, och människor med skitdåliga attityder till ekologiskt tänkade. och så provoceras jag av det himla hallået kring lottovinsten! jag fattar inte varför, men håret reser sig ända upp på huvudet när jag måste höra på visioner om hur man aldrig mer skulle jobba, och köpa en ny fin bil, osv. som att det inte fanns NÅT överhuvudtaget att vara tacksam för i livet, om man inte får de 11miljonerna. tack, nu är jag bitter och arg och avreagerad, haha!

Hannasvirrvarr sa...

Sockerkaka - Håller med allt du skriver om bröllop (fast jag hör till kyrkan).

Ika - Ja, ja och ja! Det där med rosa alltså. När jag skulle köpa en pulsklocka så fanns det färgerna svart och rosa av den modell jag bestämde mig för. Naturligtvis valde jag svart men så kom expediten tillbaka från lagret och sa att det bara fanns rosa kvar. Och jag vägrade köpa den så det slutade med att jag fick en dyrare modell i blått till samma pris som den rosa. Heh!

Annika - Jo, jag har förstått att människor har väldigt mkt åsikter om andras barnuppfostran. Även om man har egna barn tycker jag inte man har något att säga till andra föräldrar, varje barn är ju så olika.

Peppe - Tack!

Katarina - :) Ja, berätta gärna vad som provocerar dig!

Ann-Charlotte - Det där med andras ungar tror jag är en riktig klassiker vad gäller saker som irriterar en ;)

Herr Movarp - Jo, man ska göra som det känns bäst för en själv. Fast jag inte vill ha ett traditionellt bröllop så vill jag nog gifta mig, får se sen när det blir.

Lundagård - Tack! Det där med kreativiteten, det sprider sig till alla områden :P

lotta - haha, det där med lottovinsten var oväntat men faktiskt tror jag att jag håller med dig om det. Och att det finns människor som stoltserar med rasistiska åsikter är verkligen sjukt.

Annika sa...

Tycker samma som du i din första punkt, gillar inte heller att få röda rosor och sådant (som tur så vet han ja bor med det också) men gärna choklad lite nu som då ;)

Ang. namnet så tycker jag att det är behändigt att hela familjen (sen när man har barn) att alla har samma efternamn, men jag tycker inte att det behöver vara mannens namn... eller kvinnans för den delen heller. Många tar ju nu också ett "nytt" namn, eller ett samansatt namn från bådas efternamn, går ju inte alltid men för vissa.

Christina sa...

Vet du, jag håller med dig till viss del på alla punkter. :) Har aldrig drömt om mitt bröllop, för du vet ju aldrig om du faktiskt kommer att gifta dig. Å så där annars så skulle jag hellre se att han tar mitt efternamn, ifall vi skulle gifta oss, eftersom mitt efternamn är lite mer ovanligt än hans. Men jaa.. småsaker. :)

jenny sa...

Hahaha! Jag håller med om alla punkter på din lista. Som en fjärde punkt skulle jag vilja ha alla de som motiverar sitt bröllop, namnbyte osv med "jag är så pass traditionell av mig".

marica sa...

Nå, röda rosor traditionella kyrkbröllisar går inte jag heller igång på, därav vigde vi inte oss i kyrkan och min brudbukett var vit medan min klänning var grön.

Namnet däremot tog jag. Det såg/ser jag verkligen inte som ett problem, kanske för att han lika gärna hade tagit mitt. men hade han gjort det så hde det funnits två män med samma namn innom 20 km radie Huvudsaken för mig var att vår familj skulle heta samma. Att vi skulle vara samma, att inte vi skulle heta lite hittan och dittan allihopa. Sen att fästa mycket värderingar i det så finner inte jag nödvändigt.

Men jag tycker att livet är jämnställt när detta inte längre ses som "ett brott mot feminismen" som det numera lite utmålas som, utan som ett val av individen.

ps. Du är en klok kvinna. Maila mig om du är påväg mot vasa/vörå nån gång snart och vill ta en kaffe.

Ika sa...

lotta - huvudet på spiken angående folk som skryter med hur homofoba/rasistiska eller oekologiska de är. Jag blir så himla arg och ledsen av att möta folk (oftast sker det i tidningarnas webbkommentarer) som skryter med hur oekologiskt de lever och som när det går ut en nyhet om köpfria dagen måste hojta om att då ska de minsann konsumera JÄTTEMASSOR och passa på att elda lite extra för kråkorna och lämna bilen på tomgång på samma gång. Jag reagerar bara med ilska och sorg och total förvirring på det. Är tydligen så hjärntvättad hemifrån att jag inte ens fattar varifrån folk får sånt beteende och såna åsikter.

Tanten på auktion sa...

Håller med dej=) Är lite allergisk mot "hittepå romantik". Men jag måste få kommentera den första kommentaren från LILLA FRUN, ogifta pars barn får automatiskt MAMMANS efternamn, men många ansöker om att barnen ska få pappans efternamn istället...

Kamomilla sa...

Ordet HEN provocerar mig. Han är han och hon är hon och jag tycker det är skönt att det är skillnad!!
Givetvis behöver vi tänka på jämlikheten och hur vi fostrar våra barn, men jag tycker ÄNDÅ att det är skönt att det är en skillnad mellan killar och tjejer. Det berikar ju bara livet. Ytterligheter åt vilket håll som helst är onödiga. Jag tycker alltså att överdriven betoning på tjejighet eller grabbighet är lika onödig som att försöka plåna ut skillnaden med ett "hen"

LAGOM är bäst.

Anonym sa...

TaCK, känns mycket lättare att andas helt plötsligt! Jag håller med till 100 % på alla tre punkter! En annan sak som irriterar mig är att det i filmer (nästan) alltid måste uppstå nånslags romans mellan en kvinna o. en man. Okej, det är inte ALLA filmer men för fasiken nästan alla...Jag förstår inte.
På tal om hen så tycker jag att det är en bra grej. Kommer kanske inte att slå igen så snabbt men tanken är bra. Och det funkar ju på finska "hän" så varför inte ha ett könsneutralt ord på svenska också.


-Johanna-

Hannasvirrvarr sa...

Vad roligt att så många tycker till!

Annika - Det där att göra ett nytt namn genom att kombinera de två man redan har är en fin grej tycker jag. I vårt fall är det lite svårt.

Christina - Ja ett ovanligt namn är kul, det ska man inte ge upp utan en tanke i alla fall!

Jenny - :)

marica - Att hela familjen heter samma skulle jag också vilja, det är nog det argumentet som eventuellt har chans att någon gång få mig att byta till ett annat namn.

Sen håller jag nog med om att det blir fel om det ses som ett brott mot feminismen om man byter sitt namn. Att det stör mig så mycket är väl kanske för att jag tror att många kvinnor inte ens tänker att det finns ett alternativ. Om man överväger alternativen och sen väljer att ta mannens namn så upprör det mig inte.

Ika - Precis så reagerar jag också, skrev t.o.m. ett inlägg om det då när det var den där energispardagen.

Kamomilla - Hen verkar provocera många. Jag tycker det kunde vara ett bra tilläggsord, i en del situationer när könet är okänt, t.ex. om man inte pratar om en specifik person. Men han och hon kunde finnas kvar, så får alla bestämma vad de vill använda. Eftersom finskan har "hän" så tycker jag inte egentligen att det är så stor grej.

Johanna - Jo, som sagt hen behöver ju inte utesluta han och hon utan komma till som en extra valmöjlighet.

Kitten sa...

Intressant inlägg! Jag stör mig också på sånt där en viss grupp dras över samma kam, typ "alla kvinnor gillar rosa och är dåliga på att köra bil". Jag har inte gillat rosa sedan jag gick i lågstadiet...

Jag har inget emot att få rosor, men förstår bra att det inte är något som gäller alla. Det där med efternamn är verkligen svårt, min sambo är typ den sista i släkten som kan föra namnet vidare, men tja, jag gillar mitt eget rätt så bra också. Får se hur vi gör sedan när dagen kommer.

Ett traditionellt bröllop är även för min del helt uteslutet. Jag vill och hoppas få med min sambo i planeringen för jag vill ju att det skall vara vår gemensamma fest och inte brudens. Han skulle dock helst gifta sig utomlands på en strand, tyvärr vet jag att bådas föräldrar+släkt skulle vara ledsna om de inte fick vara med då han är enda barnet o jag är enda dottern osv.

Ordet hen stör mig inte, det kunde fungera bra i situationer där man inte vet personens kön, istället för att skriva "hon/han" hela tiden. Men jag tror inte att det är tänkt att hen ska ersätta hon och han, utan komplettera.

Hannasvirrvarr sa...

Kitten - Ja, att kvinnor inte kan köra bil, den grejen hade jag glömt, det är också väldigt störande!

Det där med att någon är den enda som kan föra släktets namn vidare har jag hört lite nu som då. Jag förstår det på ett sätt men sen å andra sidan - en massa släktnamn/-led "dör" väl ut hela tiden. Finns det något självändamål i att namnet absolut ska leva vidare? Förstås om det är ett väldigt ovanligt namn kan jag förstå att man vill hålla det vid liv.

Sofia-Sobeide sa...

Håller absolut med! Även om jag inte har så starka känslor om det att jag skulle uppfatta det som provocerande. Fast det där med efternamnet beror nog lite på. Har man som kvinna ett vanligt efternamn skulle jag också hellre byta. Nu är det i och för sig jag som har det ovanligare namnet och min sambo det vanliga. Tänker behålla mitt och våra barn skall ha mitt namn :D...
Bröllopet ja. Usch försöker planera lite men det är svårt. Vill ha det litet och inte betala mig sjuk. Det är ju känslan som är det viktiga och att bröllopet är så som man vill ha det. Vissa blir väl lyckliga av sagobröllop/amerikanska bröllop men det skulle inte vara vår stil.

Koko sa...

@Kamomilla Jag stör mig på människor som anser att ett praktiskt ord som hen automatiskt betyder att man utplånar all individualitet. Jag stör mig också på folk som säger att "jämställdhet är bra, men visst är det bättre att det finns skillnader mellan könen". Folk är olika i vilket fall, oberoende av kön eller okön. Folk är individer, men det här insisterandet på att man måste ha en skillnad och att den skillnaden kommer att försvinna om man inte hela tiden understryker den är irriterande. Livet är och förblir rikt och mångfasetterat, oberoende. Jag kan inte se att 100 möjligheter i stället för 2 är annat än ännu mera berikande.

Lady Dahmer skriver bra om hen bl.a. här.

Catti sa...

Det där har ja inte ens tänkt på! Men jag vet inte, jag skulle inte ha något emot att ta min blivande mans namn, TROR jag, om han nu inte hade ett jätte fult namn, haha. Inte "bara för att man gör så" utan helt enkelt för att man skulle känna sig närmare varandra, kan inte förklara. Anyways.

Jag är själv feminist och FÖR jämnställdhet, men på den senaste tiden har ja irriterat mig på feminister som klär sina söner i klänningar och t.ex. sätter en barbie i deras små händer. Jag tycker det är bra att man vågar visa sina åsikter, men jag vet inte, det blir för mycket liksom.

Ibland har jag lust att knacka på, och be dem vänligt sätta sig ner i soffan och äta en macka iställe för att provocera. Jag antar att det finns feminister och überfeminister? Den andra sorten stör jag mig på lite grann...

Mia sa...

Oj, det där med namn... ännu en vecka före bröllopet velade jag/vi. Tills sist bestämde vi oss för att inte bestämma oss för någon förändring alls, och vi behåll båda våra namn. Några år senare (prick en vecka före vårt första barn föddes) tog jag ändå dubbelnamn trots att jag egentligen tycker det är klumpigt, för jag ville att familjen skulle ha ett gemensamt namn. Men det finns liksom ingen 100 % bra lösning.

En sak som provocerar mig är webbkommentarer. Överlag. Inte så mycket på bloggar, men tidningarnas webbkommentarer... hyi. Läser dem sällan, för jag brukar må illa efteråt.

(Ika - fnissade lite åt det där att kvinnor shoppar hejdlöst och måste gömma kassarna för mannen... För det är liksom också så... verklighetsfrånvänt. Den förståndige mannen som måste hålla sin dam i strama tyglar för att hon inte ska slösa bort hans surt förvärvade pengar...)

Sara sa...

Men det är ju faktiskt fint att alla är så olika och tycker olika :)

Jag hade ett kyrkbröllop, precis som jag länge hade drömt om. Och så tog jag min mans namn. Och det är jag så glad över eftersom han har ett mycket ovanligare namn än vad jag hade! Visst var det en omställning att vänja sig vid ett helt nytt namn, men för mig var det ändå helt självklart att jag skulle ta hans namn.
Jag tycker att dubbelnamn är såå jobbiga. Och av någon konstig anledning så har ungefär varje (kvinnlig) lärare jag haft i hela mitt liv haft dubbelnamn. Är det någon trend bland lärare kanske? ;)

Fast röda rosor skulle jag nog inte heller välja, fast int är det något fel på dem heller. Men om jag får välja blommor helt själv blir det inte röda rosor :) Och så var det tal om rosa.. det är inte heller en favoritfärg. Visst tycker jag om det ibland, men skulle inte t.ex. köpa en rosa pulsklocka om det finns en svart att ta istället!

Anonym sa...

håller med, kan inte förstå hur det kan anses normalt att alla i familjen tar mannens namn, alltså varför är det så???

Bröllop i traditionell mening är meningslösa. För det mesta.

Man vet nog att man hör till samma familj fast man har olika efternamn.

Anonym sa...

Glömde en sak - varfrö ska bruden spökas ut så förfärligt på bröllopsdagen? Ilband känner man nästan inte igen henne. Om man som jag alltid alltid går i byxor, varför i herrans namn ska man då klämma in sig i en prinsessklänning för att säga att man älskar sin man? Och sminka sig till oigenkännlighet och ha ett hår som är komplett utopiskt???

Hannasvirrvarr sa...

Sofia-Sobeide - Håller med att man ska gå på känsla när det gäller bröllop, inte på vad man tror att man "borde".

Catti - Haha, äta en macka istället :) Ämnen som kretsar kring feminism är ju ofta ganska känsliga, så jag brukar sällan hetsa till diskussion - blir så trött av den. Men ibland hamnar jag där i alla fall. Skulle antagligen inte klä en son i klänning (skulle för mig kännas som om jag bara försökte provocera - fast det kanske inte gör det för alla).

Mia - Ja, webbkommentarer på tidningarnas sidor ger mig förhöjt blodtryck och lust att dö :)

Sara - Dubbelnamn tycker jag också är klumpiga, det är nog mitt allra sista alternativ, då skulle jag hellre ta mannens namn faktiskt.

Anonym - För mig skulle ett traditionellt bröllop kännas som ett skådespel, mest krystat. (Och då menar jag absolut inte att det är det för andra - men som sagt, för mig.)