Vampyrer och yxmördare

Min älskade läser skrämmande böcker. De ska allra helst handla om jordens undergång eller vampyrer (hans böcker är de sista jag skulle läsa). De senaste dagarna har han haft en riktigt spännande och skrämmande bok på gång och det har varit extra viktigt att lamporna ska vara tända när han ska gå via loftet till andra sidan av huset. Man vet ju inte med ett sånt här stort och gammalt hus. Med två mörka, kusliga kallvindar. Han har rentav varit lite rädd. Kanske har jag skrattat lite åt honom.

Igår kväll skulle jag ut och slänga en soppåse och tänkte att jag samtidigt kunde passa på att kolla i de där skjulen en bit bort på gården, ifall där fanns mera ved. Jag plumsar i snön och får skuffa och rycka för att få upp den första dörren. Det är kolmörkt men min pannlampa ger en liten stråle som jag riktar runt i skjulet. Ingen ved här inte. Inte i nästa dörr heller men i den tredje får jag napp.

Jag lyckas få upp dörren så pass mycket att jag kan klämma mig in. Jag hittar en låda på golvet och går längst in i skjulet för att lasta vedklabbar i lådan. Det här skulle vara den ultimata scenen för en yxmördare tänker jag och fnissar tyst inombords. För jag är inte alls rädd. Är man återhållsam med tittandet av filmer som Beck så skräms man inte av mörka vedlider inte, tänker jag lite självgod.

Några klabbar till. Jag lutar mig lite fram och så hör jag något som knarrar. Jag stelnar till och pulsen höjs. Det skulle inte vara så trevlig om dörren slogs igen. Såg jag något röra sig där i ögonvrån? Men det var bara min sko mot veden som orsakade knarrljudet när jag lutade mig framåt. Ingen illvillig storväxt karl.

Jag bestämmer mig för att det får räcka med ved. Prånglar mig ut genom dörren, haspen på och så går jag snabbt tillbaka till huset, inte speciellt avslappnat. Snabbt in och dörren fast bakom. Nästa gång får minsann Anders hämta ved.