Ät choko med oss!

På torsdagskväll ordnar jag och Marica (podden) tillsammans med Hemgården en chokladprovning i Vasa. Det blir en blandad skara människor (roligt!) och vi har ännu plats för flera deltagare. Kom själv eller ta vän/ner under armen och anmäl till: nyfikenpod@gmail.com

Det är alltså 23 oktober, kl. 19 och det tar ca 1,5 h. Deltagaravgiften är 15 € och den går oavkortat till vår insamling för bröstcancerforskning. Alltså ät gott för gott ändamål!

Jag har själv aldrig varit på en chokladprovning tidigare, så det ska bli intressant. Och härligt att det finns ett litet lokalt företag som lagar hantverkschoklad!

Hoppas vi ses!

En liten spya

Just denna halvmolniga oktobersöndag känner jag en sån otrolig trötthet över finlandssvenskhet och svenskfinland. Jag läste en debattartikel i dagstidningen och känslan bara sköljde över mig. Så oerhört trött på de eviga diskussionerna.

Så oerhört trött på ankdammen. På dragkamp och pajkastning mellan Österbotten och Nyland. På språkfrågan. Som för den delen inte är en, utan tusen frågor. På taxellska paradoxen. På litenheten. På Sfp. På att mitt "hemland" och modersmål är en pytteliten, sketen minoritet. På alla stereotypier. På bättre talande svenska folk. På snapsvisor, segelbåtar och kräftskivor (som aldrig varit en del av mitt liv). På Finlands lucia som varje år är en vacker ung kvinna med långt hår. På uttrycket om ring trean. På att alla känner alla.

Riksåttan däremot, känner jag just idag inget agg emot.

Uppskjutarpodden och konstnärsjakten

Måndagens poddavsnitt handlar om att skjuta upp saker. Vi har tagit itu med några av sakerna vi skjutit upp alltför länge och pratar sådär allmänt om vårt uppskjutarbeteende.

Jag upplever ibland att jag sitter och förhalar livet när jag inte förmår mig ta itu med något. Oftast handlar det om att jag inte förmår stänga datorn. Vilket resulterar i en riktigt oskön känsla. Men hittills har faktiskt podden funkat som en bra morot att bli mera aktiv.

Fast för tillfället är jag lite i pisset med den här veckans utmaning. Vi ska åstadkomma en tavla och det jag hittills gjort gör mig inte alls tillfreds. Jag har INTE hittat konstnären i mig ännu. Börjar bli ont om tid. Har du nån favoritkonstnär? Den här kvinnans verk inspirerar mig jättemycket just nu.

Nyfiken i en pod

När bloggen nu hostade till ska jag passa på att även här sprida mitt nya projekt. Tillsammans med Marica gör jag en podcast som heter Nyfiken i en pod. I podden testar vi på något nytt i varje avsnitt, för att bli lite mer kreativ, få nya intryck och inte stagnera i vardagen. Varje måndag finns ett nytt avsnitt uppe, HÄR kan man lyssna på senaste avsnittet (bäst hittills tycker jag själv!). Podden finns på Soundcloud (klicka på vår bild till höger) och iTunes och går naturligtvis att ladda ner.

Att göra en pod är spännande. I början nervöst och angstigt för att jag känner att jag inte riktigt har kontroll, inte riktigt kan och är sämre än jag själv vill. Det är något helt annat än bloggen, med text känner jag mig väldigt trygg och kan uttrycka mig precis, exakt som jag vill. Medan det i spontant prat är naket och svajigt. Men en rolig utmaning trots en del skämsattacker.

Intressant också att pröva på att skapa i en helt ny form, ljud. Och så är det väldigt roligt att ha något som tvingar mig att komma mig för allt möjligt som vi gör för podden.  Dessutom får jag en ny skön vän i Marica!

Sommarögonblick

Det är så länge sen jag bloggat att jag fick leta efter "nytt inlägg"-knappen. Men inspirerad av Linn fick jag en akut lust att i text beskriva de där fantastiska ögonblicken i lifvet som balanserar upp allt skit som cirkulerar i systemet.


Ute på Fårholmen gassar solen och vi bestämmer oss för att måla den sista sidan av sommarstugan, fast vi egentligen tänkt spara den till nästa sommar. Vi målar, målar, målar. Upp och ner på stegen, vinklar som får det att värka i armarna. Oåtkomliga bjälkar och hörn fulla med spindelnät. När orken börjar ta slut går jag in och kokar kaffe. Vi målar lite till och sen är det dags för en riktigt fet kaffepaus i den behagliga skuggan. Aaah! Jag sjunker ner i den vadderade trädgårdsstolen och kan inte minnas senast en kaffekopp suttit så bra. Så jävla bra.


Boende i hyreslägenhet i stan (men uppväxt på landet) saknar jag allt fysiskt arbete som är oundvikligt på landsbygden. Så känslan när jag i början av semestern gick till attack mot farmors gräsmatta var därför stor tillfredsställelse. Med bestämda steg och svetten stänkande åt alla håll betade jag systematiskt av kvadratmeter efter kvadratmeter. Rundade rabatter och uthus. All uppdämd frustration rann av tillsammans med svetten. Mycket skönt att kunna förena nytta med nytta.



Jag har hamnat på en strand med hopptorn och jag känner starkt att jag måste hoppa från femman. Senast det hände var jag barn. Jag börjar med ett hopp från bryggan, avancerar till 3 m och sen stegar jag upp till 5 meters avsatsen. Jag går ut till kanten för att titta ner. Åh herregud, va det såhär högt, det här kommer aldrig att gå! Jag sansar mig och inser att om jag inte hoppar nu kommer jag aldrig att göra det. Så jag bestämmer mig. Avsatsen är lång, jag går längst bak. Spänd förtjusning fyller kroppen. Jag tar mental sats. Beredd? Djupt andetag. Och så springer jag för fullt och kastar mig ut. Oslagbart.


Ett sent kvällsbad i strandbastun. Elden knastrar och den fuktiga hettan är alldeles precis lagom het. Avslappningen sprider sig i kroppen. Solen som håller på att gå ner fyller bastun med ett orangerosa ljus. Ett svalkande dopp i havet emellan. Med tvättbalja och skopa tvättar jag håret i bastun. Det orangea solljuset kommer in genom fönstret och färgar mitt ansikte. I en vattenansamling på golvet ser jag en spegling av mig själv i det vackra, vackra ljuset. En sällsam känsla av att tiden står stilla och att jag är ett med livet.


Och så alla morgondopp, kvällsdopp och nattdopp. Det här har varit en alldeles osannolikt bra sommar.

Livstecken

De senaste veckorna och några veckor framåt är alltför hektiska och splittrade mellan en massa olika uppdrag (har förstås bara mig själv att skylla som vanligt). Redan det att jag har två olika jobb på två olika orter är tillräckligt för att jag ska bli yr och trött. Sen plussar vi på flera krävande helguppdrag, att jag ska avlägga en examen nästa vecka, att jag ska ner till Helsingfors och öva en show med de andra BUU-klubbsledarna och sen ut på två intensiva julturnéer med dem. Ja just det. Så ska jag också flytta mer eller mindre under hela november, mellan allt annat program. Avsluta och packa ihop hela ateljén. Och flänga av och an mellan Kstad och Vasa. Och så får jag inte glömma att byta till vinterdäck och besiktiga bilen!

Men det går. Jag djupandas.

Och sen! När december kickar igång kommer jag resten av året att ägna mig åt ETT jobb (deltid dessutom), på EN ort, på SAMMA ort som jag bor. Jag ska inte planera något utan mest bara ligga och läsa, bada, dricka glögg och göra sånt som faller mig in. Vara spontan och fri. Och spela Pidro!

Skamkuddarna

Okej. Nu har jag sett det första färdiga avsnittet 3 gånger. På tre olika dagar, alltid tillsammans med andra. Första gången tyckte jag att jag var en katastrof, andra gången tyckte jag att jag var helt okej och tredje gången, idag, tyckte jag igen att jag var helt kökkig. Vill ändå att vi ska nå den 6 september så vi kan lägga detta bakom oss, gå vidare och bli bättre!

I slutet av den här veckan bandar vi in avsnitt 3 och 4. Tror det blir bra, jag känner mig redan så mycket lugnare.

Förresten, HÄR kan man läsa om programmet och lyssna på en intervju med mig om man vill.

Spännande tider

Oj, bloggen lilla vän. Jag vet att jag missköter dig brutalt, jag tycker fortfarande om dig men just nu är du lite för klumpig och långsam. Din makeover ligger fem före färdig och väntar på att jag ska orka lyfta det där sista fingret så att du får starta ditt nya liv. Vilken dag som helst nu. Hur många veckor har jag inte gått och tänkt så?

Nåja, en rejäl uppdatering här nu i alla fall.

För de som inte följer mig på andra sociala medier ska jag också skriva det rakt ut här på bloggen. Jag har fått jobb som programledare för ett helt nytt barnprogram på Yle Fem. Gälit! De senaste två veckorna har jag jobbat med det på heltid och i fredags kl.17 efter två intensiva inspelningsdagar var de två första avsnitten inspelade. Nu har jag gjort mitt för de avsnitten, kan bara vänta på att få se det färdiga resultatet och sen avgöra hur många skamkuddar jag vill gömma mig bakom den 6 september.

Å ena sidan känns det som om jag snabbt hittat min plats och känner mig bekväm i den nya utmaningen som det här jobbet verkligen är å andra sidan känns det väldigt sjukt att mina första oerfarna steg på nytt jobb kommer att visas på teve. För allmän beskådan och kritik.

Men att jag bland ca 60 sökanden fick jobbet känns helt fantastiskt (och märkligt) och det hela är väldigt spännande och roligt. Vilken chans till självutveckling. Och vad roligt det är att jobba i ett team.

Jag är ju egentligen ett barn. Och nu får jag ägna min arbetstid åt att leka, experimentera, titta på dagg med förstoringsglas, simma med kläderna på och att bara vara närvarande. Jag är tacksam!

Entreprenörskap och Slow fashion på Ritz

Förresten! Ett supertips för alla österbottningar som är ens lite intresserade av entreprenörskap och slow fashion. Den 22 augusti föreläser Isabella "Blondinbella" Löwengrip och Karin Lindroos på Ritz i Vasa. Perfekt kombination av mina intressen! Jag har redan bokat min biljett, gör det du också. Mera info på t.ex. Karins blogg HÄR.

Kudde i lappteknik

Lite fattigt med pyssel här för tillfället men här är i alla fall en enkel lappteknikskudde som publicerades i Österbottniska Posten för ett tag sedan. Ett enkelt triangelmönster och enfärgad baksida.

Det här är första lapptekniksprojekt jag prövat på, så jag tänkte att det är bäst att hålla det enkelt och litet för att med all säkerhet lyckas. Nu är jag troligtvis redo för nästa steg, en babyfilt?

Eller tydligen inte

Okej, jag tar tillbaka det där att fem dagar känns som minst en halv semester. Jag är riktigt, riktigt trött idag. Skulle helst sova några dygn.

Fem dagar - en halv semester

Tillbaka i Kristinestad och ateljén efter fem dagar borta. Fem dagar som faktiskt har känts nästan som en hel semester. Jag har rekreerat mig och kopplat av maximalt.

Besökt loppisrace, kopplat av i solen, umgåtts med vänner och träffat folk som jag inte sett på länge, hållit en bebis, ätit hembakt bulla, gått på sommarteater, läst två böcker (det är många månader sedan senast), två dygn på sommarstuga, bastu och simma i havet, och sen sprungit ett motionslopp.

Och jag har verkligen slappnat av och njutit (janå, inte under motionsloppet då men).

Nu ska jag jobba flitigt resten av vecka och nästa vecka, sedan håller ateljén stängt ända till slutet av augusti. På grund av en semestervecka och sen ett annat jobb.

En snabb en

Men så hann jag ändå sy en snabb topp till mig själv! Hade en grön spetskant som fick bli krage.

Kvävd inspiration

Det är bedrövligt när en stark inspiration att sy egen festklänning och pyssla födelsedagspresent slår till när jag verkligen inte har tid för en paus med kundarbeten. Att behöva kväva inspirationen. Som att sitta i bur.

All sömnad jag kan prestera just nu måste gå åt till jobbet för att jag ska hinna ikapp, så tight tidtabell måste jag lära mig att undvika. När inspirationen slår till sådär som den gör ibland, då vill jag verkligen kunna ägna den tid. Det är ju det som är en av de fina sakerna med eget flexibelt litet företag. Note to self.

Kläder kostar för lite

Sambon köpte nyligen t-skjortspåfyllning på H&M och jag kollade in prislapparna när han kom hem. Det är så länge sedan jag köpt nya kläder nu att jag gömt bort hur billigt det faktiskt kan vara.  4,95 € är tydligen normalpris för en herr t-skjorta i ekologisk bomull. Det är FÖR billigt för att vara hållbart på något enda sätt.

När kläder är så billiga så kan vi köpa utan att tänka, utan att spara, utan att längta och uppskatta, utan att vara säkra på att vi ens någonsin kommer att använda plagget. När det är så billigt så är det självklart att fabrikstaken rasar in och fattiga människor dör för att vi ska kunna fylla våra garderober till bristningsgränsen.

Det är inte okej.