12 oktober 2014

En liten spya

Just denna halvmolniga oktobersöndag känner jag en sån otrolig trötthet över finlandssvenskhet och svenskfinland. Jag läste en debattartikel i dagstidningen och känslan bara sköljde över mig. Så oerhört trött på de eviga diskussionerna.

Så oerhört trött på ankdammen. På dragkamp och pajkastning mellan Österbotten och Nyland. På språkfrågan. Som för den delen inte är en, utan tusen frågor. På taxellska paradoxen. På litenheten. På Sfp. På att mitt "hemland" och modersmål är en pytteliten, sketen minoritet. På alla stereotypier. På bättre talande svenska folk. På snapsvisor, segelbåtar och kräftskivor (som aldrig varit en del av mitt liv). På Finlands lucia som varje år är en vacker ung kvinna med långt hår. På uttrycket om ring trean. På att alla känner alla.

Riksåttan däremot, känner jag just idag inget agg emot.


3 kommentarer:

Ninette sa...

Känner igen känslan! fast vi här i Åboland blir ofta lite bortglömda i svenskfinland känns det som, och ibland känns det som att en del tycker att alla finlandssvenskar är på ett visst sätt och känner till vissa saker som taxellska paradoxen som jag t ex har noll koll på! :)
Nå, om en hundra år sen är det här bortglömt, för då finns det knappast nån finlandssvensk kvar, känner jag oftast, och så är det ju bara- minoriteter kämpar och försvinner, en del av verkligheten.

Hannasvirrvarr sa...

Ninette - Jamen exakt det där med att Åboland glöms bort tänkte jag på medan jag skrev! :) En riktig klassiker i svenskfinland. Taxellska paradoxen är inte heller jag speciellt insatt i men tycker den nämns överallt där tvåspråkighet diskuteras (främst när det funderas om finsk- och svenskspråkiga skolor ska kunna finnas i samma byggnad).

Liisa Mendelin sa...

Åååh, och alla finlandssvenska politiker pratar alltid om den där jäkla käppen och moroten. UTVECKLA ERT SRPÅK, LÄS EN BOK IBLAND.