5 juni 2013

Diverse

Hjälp vad hände?! Bloggen bara rann mig ur händerna och dog. Jag har jobbat och sprungit omkring på allt möjligt (roliga jobbgrejer bland annat) och så blev det sommar och tankarna har snurrat mycket men inget har orkat fram hit.

Men jag vill absolut inte att bloggen ska döden dö så nu kör vi på igen. Vi börjar med lite lösryckt huvudbry från de senaste veckorna.

Kropp och utseende var upp på tapeten i många bloggar för några veckor sedan. Det här har jag tänkt så otroligt mycket på, från och till. Synen på kvinnokroppen, utseendefixering, träning, vårt eget förhållande till våra kroppar. Så här tycker jag, utseendet är bara en av kroppens egenskaper, men så fort det handlar om kvinnors kroppar så verkar det som om kropp = utseende. Utseendets betydelse har fått alltför stora proportioner. När det pratas om träning handlar det också alltför ofta om utseende. Det är inte bra.

Jag vägrar ängslas över mitt utseende, som en protest mot idiotiska normer. Jag tycker för det mesta inte ens om att få komplimanger över mitt utseende numera, känner nästan att det är nedlåtande, att andra tar sig rätten att kommentera mitt utseende. Det är jag som äger rätten till min egen kropp. Peppe gav en bra regel som jag tycker alla borde följa: Kommentera aldrig en annan människas kropp. Punkt.

Sen över till alla gravida kvinnor i min omgivning. Jag är definitivt i "den åldern" nu att ALLA (okej, inte alla) jag känner är gravida, har nyss fått barn eller ska få flera barn. Våren verkar dessutom vara någon slags avsölja-sin-graviditet-högtid. Jag minns att jag fascinerades av samma sak förra våren. Det kunde komma 3 avslöjande samma vecka när det var som tätast. Min spontana känsla inför detta: Vad jättekonstigt att alla (jaja, inte ALLA) blir intresserade av barn. Det är fantastiskt att folk som vill ha barn får barn och jag är gärna där och gosar med bebisen. Men jag är lite förbryllad. Varför vill man ha barn? (En uppriktig fråga som det troligtvis finns många olika svar på.)

Nån gång där kring 18 år minns jag att jag fick en släng av "babysjuka" (för övrigt något av det äckligaste ordet jag vet) sen det har jag bara blivit mindre och mindre intresserad av att föda upp egna avkommor. Tanken på att bli gammal utan att ha vuxna barn är dock mycket skrämmande. Vad säger du Storken, kan du leverera vuxna barn sådär om 20 år? (Problemet är inte att jag inte tycker om barn, det gör jag, känner många barn och har jobbat en hel del med barn, men jag vill inte ha en annan persons liv på mitt ansvar.)

Sen över på något mera lättsamt. Att springa. Och hur mycket roligare det är med en bra app på telefonen. Som räknar tider, rutter, sammanlagda km i tabeller och på kartor. Fantastiskt roligt. Har jag annars inte lust att ta mig ut så kan tanken på en till stapel i diagrammet vara en lockande faktor. Lite töntigt men det är min egen lustfyllda tävling med mig själv. I sommar ska det bli åtminstone ett motionslopp har jag tänkt. Dessutom så får jag i min app peppning av Sanya Richards-Ross efter varje länk. Ja ba "Nämen äsch Sanya, det där var inget, då sku du se när jag tar i". Jaja.

Och så till sist. Vad jag kan längta efter en egen gård när våren och sommaren kommer. På en gård finns det alltid något att pynja med, bara att gå ut och njuta. I höghus ska man ha en plan om man går ut. Man går ut och motionera, går ut till parken eller liknande. Man går inte bara ut på gården och påtar eller "hänger". Det är en parkering liksom.

10 kommentarer:

Ika sa...

Håller SÅ med dig på den sista punkten! Jag blir alldeles rastlös och vilsen i stan på våren och längtar hett efter att få gå ut och liksom göra något. Lite har det lättat sedan jag skaffade en odlingslott, men den är ändå fyra kilometer hemifrån så det är inte bara att gå ut och sätta igång.

Elisabet Lindblom sa...

vad glad jag är att du är "tillbaka". Tycker att det är trevligt och intressant att läsa din blogg med kloka tankar och bra tips!

Maggie sa...

Jee kiva att du är tillbaka! Men känn absolut ingen press på att ständigt uppdatera, vi följer ju dig via bloglovin osv så man får ju en puff när du uppdaterat.

Sen, ja, ja och ja. För det första, jag brukar också nuförtiden bli lite obekväm när någon tar sig rätten att ge ett utlåtande om mitt utseende utan att jag frågat om det. Hur väl menat det än må vara. Fast visst kan jag samtidigt bli lite glad också. Motstridigt, jag vet. För det andra, ja-a lite större barn låter bra tycker jag också, men bebisar, njaaa. För det tredje, hihi är barnsligt förtjust i olika appar som mäter prestationer jag med. Men tyvärr tröttnar jag även på dem efterhand.

Hannasvirrvarr sa...

Ika - Ja precis, vilsen var ordet!

Elisabet - Tack så mycket, värmande ord! :)

Maggie - Ååh, hoppas jag inte tröttnar på min spring-app!

johannele sa...

Jag har tänkt på åtminstone hälften av de där sakerna jag också! Om att alla är gravida, om att vilja ha barn och så. Stora och svåra frågor. Och en trädgård skulle vara grejer, känner så igen mig i det där med att man borde ha nåt ärende för att gå ut.

Hannasvirrvarr sa...

Johannele - Ja, den där barnfrågan bryr mitt huvud ganska ofta. Knäckande svårt...

Karin sa...

Ja varför vill man ha barn? Säkert mycket individuellt. Jag kom en dag till en punkt då jag kände att jag gjort allt jag ville, istället ville jag begränsas och jag ville bli bunden, och ville uppslukas av en kärlek som jag anade var större än något jag tidigare upplevt. I det hittade jag en mening. Ganska odramatiskt.

Hannasvirrvarr sa...

Karin - Det låter väldigt sådär skönt och självklart. Jag själv är bara så förbaskat orolig i själen att jag har svårt att tro att jag nånsin kommer att bli vän med tanken att bli bunden. Jag hatar den tanken. Redan att anpassa mig till ett parförhållande och den bundenheten var jobbigt.

Borgmästaren sa...

Jag känner igen mig i din icke-barnlängtan. Jag har heller aldrig känt någon längtan efter barn utan undrat varför man i herrans namn skulle skaffa dem. Frågade en kollega en gång som sade att det vara som att vara i himlen och helvetet åtta gånger per dag. Då började jag inse att det kanske fanns positiva saker med barn.

Hade tänkt ha barn någon gång efter 40, men nu blev det inte så utan istället vid 34. Det VAR svårt att ställa om till att sätta sig själv i andra vagnen och barnet i första. En monumental chock. Tog några månader innan jag vant mig vid det. Nu har jag tre och tycker att den där himmel och helvetesbeskrivningen passar rätt bra.

Men hade jag inte fått några tror jag att jag inte hade saknat det. Men vem vet. Kanske hade den biologiska klockan som aldrig gett sig själv till känna innan börjat ringa om jag inte haft barn?

Hannasvirrvarr sa...

Bormästaren - Tack för den kommentaren, intressant! De där starka känslorna (himmel och helvete) har jag hört om också, och att man aldrig kunnat älska så gränslöst innan man får barn. Men jag saknar inte att kunna älska mera och jag saknar verkligen inte stora vändningar i vardagen - för det har jag redan inom mig själv.