Gästblogg: Sara Jungersten

Sara som skrivit Wannabe är nu aktuell med sin andra roman Lika delar liv och luft och har dragit ut på bloggturné denna vecka. Idag stannar hon till här. Hennes tidigare gästinlägg kan man läsa hos Linn, Malenami, En gul apelsin, Malin och imorgon hos Anne.

Varsågod Sara!

Hanna bad mej berätta om hur jag upplever min tillvaro som författare och frilansjournalist:

Det är underbart och förskräckligt. Jag är fri, men också bunden. För mig finns inga arbetsdagar, men inte heller några lediga dagar. Till stor del handlar det om den där känslan som många säkert känner igen från studietiden: det dåliga samvetet över allt som man borde göra. En dålig dag önskar jag mej ett hederligt jobb med fasta rutiner. Och arbetskamrater! En bra dag kan jag inte tänka mej att någonsin binda mej till fasta tider och uppgifter igen. Att tvingas sitta på en specifik stol för att utföra ett specifikt jobb? Höh!

Vare sej det journalistiska eller det litterära har egentligen varit någon dröm för mej. Mina drömmar låg på annat håll. Kanske det är därför det lyckas? Världen går inte under ifall jag plötsligt slutar få frilansuppdrag, ifall jag aldrig mer får/lyckas ge ut en bok. Samtidigt kan jag känna att det är hit universum föser mej. Om man har väldigt mycket motgångar i det man försöker företa sej, så är man kanske helt enkelt på fel plats. Då måste man söka sig någon annanstans. Och tvärtom – går allt vägen, om det är mera medgångar än motgångar, så har man kanske hittat rätt.

För att jobba helt fritt, krävs i varje fall att man har självdisciplin som en medeltida munk. Inget daltande med vad man vill och orkar, bara raka rör och piskan på ryggen. Finns det alls några goda sidor då? Javisst. Man får sova länge på morgonen, och man har myyyyycket tid för sina barn.

Hanna frågar:
Vilken stund är den bästa i hela processen när en bok kommer till?
När storyn öppnar sig för mig, och det bara är att hänga med och skriva så snabbt jag någonsin hinner.
Vem vänder du dig till när du får skrivkramp?
Jag snör på mig joggingskorna och springer. Det funkar alltid. (Och eftersom jag aldrig hinner göra nya låtlistor så springer jag till samma musik som 2005. Det börjar nog bli lite tråkigt.)
Vad är det pinsammaste du gjort i researchsyfte för dina böcker? 
Oj. Det måste vara allt det där jag gjorde för länge sen, utan att förstå att det var research. Men jag brukar nog friskt vågat vända mej till vem som helst och fråga vad som helst, i researchens namn.

Ja, och förresten: Varför ska man läsa din bok?
Man ska läsa den för att de alldeles, alldeles, alldeles vanliga människorna i den förtjänar att få berätta sin historia. Vi är alla lika stora (eller små) i universum.