21 november 2011

Om ytor

Diskussionen om yta i bloggarna tycker jag blossar upp nu som då. Kaj tycker det blivit än mera yta och Linn tycker att han har fel och länkar till inlägg om djupare ämnen. Någon länkar till en intressant artikel om trams i sociala medier. Om att trams kan liknas med riktiga livets smalltalk, att allt trams ger oss möjlighet att knyta an och skapa förtroende. Intressant.

Lundagård, som är nominerad till årets snyggaste blogg (till finlandssvenska Bloggpriset), skriver genomtänkt om det här med yta och "glansbilden". Jag håller väldigt mycket med henne. Hon skriver till exempel att hon inte gör vackra inlägg för att försöka framstå som en lyckad människa utan för att få utlopp för sin skaparkraft.

Sen det här med den egna kroppens yta, utseendet alltså. Linn skriver om det också. Det som provocerar mig är en kommentar där någon skriver "Vilken kvinna är nöjd med sitt utseende egentligen?".

Är det så? Är de flesta vuxna kvinnor missnöjda med sitt utseende? Är det så förbaskat sorgligt?

Jag är nämligen nöjd. Jag har inte svårt att hitta en massa brister i mitt utseende om jag försöker, men varför skulle jag det? Jag har föreställt mig att kroppsmissnöje är något som hör tonåren till (det hände sig att jag som tonåring grät mig själv till sömns på grund av min otroliga fulhet). Men jag har föreställt mig att vuxna förstår att de duger bra som de gör och att man inte ska jämföra sig så mycket med andra och med ouppnåeliga ideal. Att man ska motionera för att må bra, inte för att bli smal. Jag tror att ju mer man funderar på sitt utseende desto ängsligare blir man. Kunde vi inte fundera mera på sådant som får oss att le istället?

7 kommentarer:

Lina sa...

Sen finns det de som blivit mobbade p.g.a sitt utseende. Dem ska vi inte glömma (och de är fler än man kan tro). Då kan man intellektualisera hur mycket som helst och tänka positivt osv osv, men är _känslan_ att man inte duger som den man är är det knepigare.

Hannasvirrvarr sa...

Lina - Sant. Jag menar förstås inte att man bara ska strunta i sin känsla och försöka tvinga fram positivt tänkande. Men jag skulle hoppas att alla i något skede kunde tänka snällt om sitt utseende och inte döma så hårt. Och förstås kunde vi alla medmänniskor blir bättre på att ge komplimanger också.

Men om vi bortser från mobbning och liknande så tror jag att många går omkring och är lite väl "onöjda" i onödan. För att man funderar och jämför och granskar.

Anonym sa...

Jag tror att mycket har att göra med ens självkänsla. Är du trygg i dej själv, har accepterat dina fel och brister och insett dina starka sidor så är utseendet en bisak. Vissa är snyggare "på ytan" än andra men det är det som är innanför skalet som gör människan, inte sant?
Vad glad jag blir att läsa att du är nöjd med dej själv, det är sunt! :-)
Mamm

Anonym sa...

Jag skulle också vara nöjd om jag vore du. Nu råkar det ju vara så att både du och Linn är pinnsmala (och båda påpekar ni att ni är så nöjda med era utseenden) och verkar vara det av naturen, så jag tycker inte riktigt att du är rätt person att uttala dig om att motion endast borde utövas för "att må bra". Jag har kämpat med övervikt enda sedan jag var barn, och även blivit mobbad för det. Det är svårt att "bara sådär" börja acceptera sin kropp såfort tonårstiden är över, då till och med läkare är oroliga för ens framtid. Och jag orkar inte höra att "det är mobbarna det är fel på", det förstår man inte när man är ung och sårbar. Och mobbare kommer det (tyvärr) att finnas i tid och otid. Jag har en släkting som också lider av extrem övervikt och hon har genomgått en del operationer. Nu är hon 20kg lättare, har äntligen fått så mycket självförtroende så att hon skaffat sig ett jobb (!).

Hannasvirrvarr sa...

Anonym - Ja, du har rätt att det är lätt för mig att säga att man ska "träna för att må bra och inte för att bli smal". Men i sådana fall där övervikten är illa för hälsan så betyder ju en viktnedgång och en förbättrad hälsa (och kanske en bättre självkänsla, vilket också är bra för hälsan) - och det är det jag menar att man ska fokusera på hälsa (=sig själv) - vilket kan innebära en viktnedgång - och inte fokusera på "att bli smal" (=ett ideal).

Frågan om vikt är ofta känslig och för många är inget "bara sådär", det är jag medveten om. Men som jag svarade på en annan kommentar så tror jag att många (som inte har traumatiskt mobbning i baggaget) och som är "semi-missnöjda" kunde vara riktigt okej nöjda om man bara tänkte lite annorlunda.

Sen måste jag bara få påpeka att det inte är en dans på rosor att vara pinnsmal heller. Som jag skrev så grät jag mig själv till sömns som tonåring för att jag tyckte jag var så fruktansvärt ful. Och idag kunde jag säkerligen fylla en A4-sida med brister i mitt utseende. Men jag väljer att inte älta och jämföra så mycket. Och då är det lättare att vara nöjd.

Helakonkarongen sa...

Tack för detta inlägg! Håller verkligen med. Tänk om vi kunde lägga den energin om vi kastar bort på att att ha ångest över att inte vara tillräckligt snygga på något konstruktivt. Vilka stordåd vi skulle kunna uträtta.

Tycker också det är väldigt intressant hur provocerande det är när en kvinna är nöjd med hur hon ser ut - särskilt om hon kanske inte lever upp till idealen.

Heja!

/Sarah

Hannasvirrvarr sa...

Helakonkarongen - Tack själv! Det var det som var min poäng, att det går mycket energi på onödig utseendeångest som vi med lite vilja kan välja bort.

Min mening var inte att trampa dem på tårna som har en svårare problematik förknippat till utseendet.