24 augusti 2011

Föreläsning om att våga

Igår kväll var jag till Närpes på föreläsningen Att Våga med Maria Österåker, som Martha ordnat.

Maria sa bra saker som jag ville anteckna men jag hade inget vettigt papper med mig, istället grävde jag fram två små kvitton ur väskan och antecknade på deras baksida. Ur klottret kan jag nu utläsa åtminstone 3 grejer som jag vill skriva om. Men det kan bli långt så jag börjar med en grej.

Maria har gått från fast jobb till eget företag och mindre arbetstid. Man kan kalla det downshifting om man vill. Hon berättade att hon två gånger har gjort ordentliga hopp, förändringar, i sitt arbetsliv. Båda gångerna har hoppen inneburit lägre lön och förändring i en riktning som utifrån har betraktats som karriärmässigt dumt. Med facit i hand konstaterar hon att det har fört henne närmare den hon vill vara.

Hon räknar upp en lång lista av saker hon genomfört de 1,5 senaste åren (gett ut böcker, hållit föreläsningar, nominerats till flera olika priser, setts på teve, hörts på radio osv.) och avslutar listan med att hon under denna tid minskat sin arbetsvecka från 37 h till 20 h och i somras tog ut 2,5 månader semester. Att hon vågade välja något som utifrån sågs som att gå bakåt i karriären gjorde att det hände positiva saker hon knappt vågat drömma om.

Och så här tror jag det är. Vi är inlärda vad det är att vara framgångsrik, att vi alltid ska sträva mot mera pengar, mera ansvar och mera makt. Men tänk om mera ansvar inte är rätt väg för mig att gå? Tänk om jag egentligen vill ha mera tid och struntar i mera pengar? Tänk om jag vill ha ett jobb där jag på riktigt får förverkliga mig själv? Eller tänk om jag inte alls vill förverkliga mig själv på jobbet, utan ha tid att göra det på min fritid istället?

Det är dags att sluta jämföra sig mot den smala normen om vad det är att vara framgångsrik och fundera efter hur du själv vill att din vardag ska se ut. Kanske du kommer fram till att du faktiskt vill ha mera pengar, ansvar och makt och bra så. Då vet du i alla fall att det är du som vill det och inte samhället som valt åt dig. Och kommer du fram till att det är något annat du vill, bra, då får du börja gå medvetet i den riktningen och sluta känna dig malplacerad.

Maria sa att hon är stolt, inte nödvändigtvis över de saker hon presterat utan för att hon lyckats skapa sig en sådan vardag som hon kan känna sig nöjd i. Och att vara nöjd, det är en av de andra sakerna jag vill skriva om. Men det får bli en annan gång.

17 kommentarer:

Peppe sa...

Mycket intressant och tänkvärt! Skriv gärna med om det här och dina tankar.

Lena sa...

Det lät verkligt intressant! Måste försöka kolla om hon håller nån föreläsning här i trakten också!

Lina sa...

Jag tänker mycket på det här, skönt att läsa att fler gör det... Det känns som att det är så himla svårt att veta vad man själv vill egentligen. Man har liksom internaliserat framgångsnormen, dessutom påverkar normer i samhället hur andra ser på en och bemöter en, och det påverkar ju i sin tur hur man själv mår och tänker. Men väldigt många (inte minst arbetsgivare) skulle nog behöva tänka om och tänka nytt kring det här med tid och pengar...

Tessie sa...

Mycket intressant och tänkvärt! Pengar betyder så lite egentligen. Vi jagar ihjäl oss för att få en massa pengar att köpa grejer vi inte behöver.

Ninette sa...

Vad bra att nån snackar om sånt öppet och att du skriver om det! Läste nyligen en expert nånstans i USA som menade att det är mot sån här sorts downshifting som vi går mot här i västvärlden. Hoppas det, och är glad ju fler som snackar om det!

Evasleva sa...

Amen! :)
Så tänker jag också och har tagit ett steg i den riktningen nyligen. Jag har gått ner i tjänst 20 % och har startat företag som jag förhoppningsvis kan gå över till mer och mer. Och då vill jag inte jobba 40h i veckan. Det är alldeles för mycket!

Danne sa...

Hear, hear! Intressant, skriv gärna mera om de här sakerna! Tog själv tag i saken och flyttar tillbaka till Pampas i september med LÄGRE lön, men jag är säker på att min levnadsstandard kommer att stiga. Pengar och ansvar är verkligen overrated :)

HannasVirrVarr sa...

Peppe - Tack för uppmuntran!

Lena - Det är inte omöjligt, och om inte annat kanske man kan önska att Martha eller någon annan organisation ordnar.

Lina - Ja, du har en bra point där om att normen påverkar hur andra ser på en. Fast man vet vad man skulle vilja kan det hända att man inte vågar för att man är orolig för vad andra ska tänka. Fast man inte borde bry sig om det.

Tessie - Ja, tänk så fåniga vi är! Så lättlurade.

Ninette - Tack! Jag tycker också sånt här är väldigt intressant, kommer nog skriva mera om liknande.

Evasleva - Tack! Och grattis till ett troligtvis riktigt bra val. Jag drömmer också om att starta upp eget sådär smått och gå över mer och mer ifall det fungerar.

Danne - Tack för uppmuntran! Och jag håller så med om att pengar och ansvar är overrated.

Anonym sa...

Jag håller också med om det du skriver och håller fast vid det jag brukar säga: det är inte de stora pengarna som ger den stora lyckan!
Jag tror att med stigande ålder inser man vad som är viktigt här i livet och vad man klarar sej utan. Att sen våga leva efter det kan vara en annan femma, men även jag har kommit ett litet steg på vägen. Det kommer också du att göra, vännen, har jag på känn. Mamm

Gila sa...

Precis detta har jag pratat mycket om med en vän. Att få göra det man egentligen VILL: inte det man MÅSTE. Att ta vara på här och nu! Att ha så man klarar sig. Att satsa på det som ger mig energi, inte stjäl energi...mycket intressant det du skriver!

HannasVirrVarr sa...

Mam - Jo, man lär sig hela tiden. Tur är väl det :)

Gila - Jag tror det är många som går omkring och känner sådär!

sofiamaa sa...

Det låter både intressant och vettigt! Tänk, så läser jag ganska samtidigt nyheter om att Nalle hatar downshifting och vill beskatta vår fritid...
http://www.ot.fi/Story/?linkid=167683

Sofia-Sobeide sa...

Mycket bra skriver och absolut tänkvärt! Speciellt mycket funderar jag över att jag verkligen inte vill jobba 40h/vecka och vara dödstrött då man kommer hem. Hur skall man då orka sköta hushålla, barn (som ej finns ännu) och hundar. Och när får man då göra det man tycker om och det som gör en lycklig? Man lever bara en gång och barnen växer bara upp en gång. Sådant kan man ju inte gå miste om.

HannasVirrVarr sa...

Sofiamaa - Jo, det där är så galet. Hela samhällsutveckligen tror jag måste justera sin riktning om vi ska ha nån chans att överleva. En evig tillväxt är inte vettigt. Och i det samhälle jag vill leva i passar downshifting in! :)

Sofia-Sobeide - Ja exakt det känner jag också, 40 h är för mycket!

fröken nytta sa...

Tänkvärt!

Nina sa...

Det viktigaste, tror jag, är att man trivs med det man håller på med. Oberoende om det är 45h arbetsveckor eller ledigt hela långa tiden (ofrivilligt ledigt blir garanterat frustrerande i längden).

För min del har jag ett jobb som jag älskar, fast självklart finns det moln på himlen vissa dagar.

Men tänk vad härligt det skulle va om alla tonåringar, som har det tuffa beslutet att fatta angående vad man ska göra med resten av sitt liv efter att nian är avklarad, fick mera pepp i högstadiet att hitta Sig Själv och vad man är Bra på!

Om detta hade vi en lång och het diskussion här om dan. Till alla som har ouppfyllda drömmar och vill våga bryta mönstret och sadla om vill jag bara säga: GO FOR IT!

HannasVirrVarr sa...

Nina - Ja, det är så olika. Jag tror verkligen att en del människor tycker om att arbeta mycket. Och att arbeta går ju definitivt lättare om man trivs.

Jag håller helt med att man borde satsa mera i skolan på sådant som att utveckla sig själv. Hur stor nytta har man egentligen av att lära sig fakta utantill? Idag googlar man fram den fakta man behöver, det är andra grejer vi måste lära oss i skolan.