Kanske jag har anat det länge, vetat det längst in. Men det är först de här senaste dagarna som jag verkligen insett att jag behöver mera flum i mitt liv. Mera distans till allt allvar och ansvar.
Fötterna står på jorden som vanligt men huvudet måste jag definitivt sticka upp bland molnen igen. Så jag skrev en dikt igår, som en liten början på ett trevligare liv.
Bara så ni vet, fast jag inte har en aning om ifall ni förstår.
Inlägg
Proletärstjärnans sken
2 dagar sedan
5 kommentarer:
Minns du när jag gick en termin i Kronoby folkhögsskola (på 2002) på mjuka linjen? Då när vi hade avslutning fick alla sitt intyg invirat i en näverbit på vilken det stod en kort text som var vald skilt för var och en ....jag älskade min text och har fortfarande näverbiten kvar. Det stod: "Mina ben står stadigt på marken men huvudet ger sej ut på strövtåg." Det kändes som om de fångat mej i ett nötskal :-)
Mamma
Jo, jag förstår. Verkar som en vettig strävan. Jobba för att få in överlevnadspengarna och sätt resten av energin på det du verkligen behöver. Flum. Som ju sällan generar mycket inkomst.
Lycka till, jag håller tummarna för att du hittar inspiration till fler dikter.
Å, jag förstår nästan FÖR väl vad du menar... Ha det gott uppe bland molnen!
Sätt du dig ner och dikta om det känns avkopplande. Vi har ett liv, det ska vi inte "arbeta bort". Man kan flumma på många olika sätt, bra om man hittar sitt eget :)
Mam - Jo, det är en bra beskrivning och ett bra sätt att leva också, tror jag.
Karin - Nej det genererar ju sällan inkomst, men det måste ju gå att hitta en balans som känns lagom för en själv. Mellan försörjning och flum. Det tar lite tid bara...
E - Skönt!
Krisse - Ja, det är utmaningen, att hitta det som funkar för en själv och inte jämföra sig med andra. Inte alltid så lätt som man vill tro.
Skicka en kommentar