Nu har jag mitt första halvmaraton bakom mig. Med en mycket liten marginal överlevde jag. Tror nästan att jag grät lite i de sista uppförsbackarna, som oförskämt nog hade gaddat ihop sig på de sista 1,5 km.
Sen undrar jag vad det är som hamnat fel i min hjärna när jag ideligen vill utsätta mig själv för smärtsamma upplevelser. Jag minns tydligt hur jag flera gånger under loppet bannade mig själv för att jag satt mig i den fruktansvärda situationen och bara några timmar senare, med stela ben och ömmande tår sitter jag och funderar på när jag ska springa nästa halvmaraton (!).
Men det känns bra att jag kämpade ända till slut. Det tog 2 timmar, 18 minuter och 8 sekunder. Hemskt lång länk. Blir spännande att se om jag kommer ur sängen alls imorgon.
Inlägg
de ropar på mig
19 timmar sedan
2 kommentarer:
strongt gjort, hanna. jag har förstått att man inte kan sluta om man klarat sig igenom ett lopp...
R.E.S.P.E.C.T.
Skicka en kommentar