5 mars 2010

Jag och filmer

Amanda har skrivit två inlägg om sitt förhållande till film vilket gav mig lite tröst i mitt eget vacklande förhållande till film.

Jag brukar kalla mig själv en "film-sucker" för att jag inte tycker om att titta på bra filmer. Med bra filmer menar jag såna som får bra recensioner och blir framgångsrika. De innehåller oftast mycket djup, stora frågor, våldsamhet i någon form och så klart ska de beröra tittarna.

Men då får jag lov att citera Amanda: Jag har insett att jag inte vill bli berörd när jag ser film. Inte för djupt, i alla fall. Jag tycker det är tungt och ibland rent obehagligt att ta till mig sådana filmer. Skräckfilmer är förstås värst, de vägrar jag se. Inte för att jag direkt är rädd utan för att de får mig att må psykiskt illa, även efter att filmen är slut. Ondskan minns jag också som en film som fick mig att må oerhört illa, och inte på ett sätt som jag fick ut något av. Det var bara obehagligt.

Om jag själv får välja så ser jag för det första väldigt sällan på film och när jag ser så ska det helst vara roligt, lättsmält och höja humöret. Den får gärna ha ett fint (inte för tungt) budskap, t.ex. Djävulen bär Prada och The Holiday var lagomtrevliga filmupplevelser. Där människorna får mycket plats.

De filmer som jag kan se många gånger handlar om att utveckla en talang. Ni vet när någon är urdålig på något i början av filmen, hamnar i en situation när denne måste kämpa och träna och i slutet av filmen kommer grande finale när huvudrollsinnehavaren får visa upp de nya färdigheterna. Filmer som: Dirty Dancing, Save the Last Dance, Coyote Ugly och Step Up. Ja, okej, ganska långt dansfilmer. De är feelgood om något är.

Nu när jag bor tillsammans med the boyfriend vars filmsmak är så olik min som den bara kan bli så har jag "tvingats" se en hel del filmer som jag aldrig annars hade kommit på tanken att se men som jag också har lärt mig tycka om (han är förstås smart nog att välja ut sådana filmer som han vet kunde funka för mig). Exempel: Wallander och Millenium-triologin. På något sätt känns de "snällare" för att de är svenska. Amerikanska filmer med massor av skottscener och många människor som dör är inget för mig.

Sagan om ringen och Harry Potter var inte heller något för mig. Däremot tyckte jag om Avatar. Och för att få något slut på det här inlägget så ska jag berätta att Kopps är en av de mest komiska filmer ever.

Berätta gärna om ert förhållande till film!

4 kommentarer:

Malin sa...

O ja, Hanna, vi är i samma filmkategori. Jag trodde nästan jag var ensam, men sen läste jag Amandas inlägg och sen ditt och nu är jag tröstad. Just såna där filmer där man under några snabba klipp får se att nån tränar sig på nåt (ja, helst dans i mitt fall också) och sen gör de alla häpna med sin oerhörda skicklighet får mig att må jättebra. Har du sett Whip it? Den är jättebra, och just en sån film, på vissa sätt. Kan du inte snälla snälla göra en lista med tips på filmer du gillar så får jag (och kanske Amanda då också, och alla andra som innerst inne njuter av att se på filmer som får dem att må bra) lite nya tips. Ja och ursäkta att jag tog lite väl mycket plats här på din blogg, jag borde väl hålla mig till min egen. Eller jobba. Haha.

HannasVirrVarr sa...

Haha. Du får gärna ta plats här. Skööönt att höra att vi är flera. Jag har inte set Whip it, tusen tack för tipset!

Jag vet inte om jag har så många tips att ge men jag ska fundera på det! :)

(och jag borde också jobba, på skolarbete, hohho)

Marie sa...

Hej! Halkade in på din blogg på ett bananskal:) Och känner väl igen mig i hur du beskrev att filmer inte får komma för nära... Jag skyr hemska filmer som visar andras olycka, död eller sorg, av sådana filmer mår jag dåligt av ända in i själen. Jag minns en gång när jag for på bio i tron att he var en deckare jag sku se och filmen egentligen var en brutal skräckis, usch vilken ångest jag upplevde innan den var slut... borde ha gått så fort jag insåg misstaget! Favvofimerna är "så som i himmelen" och "The green mile". Ha det gott!

HannasVirrVarr sa...

Ja, så som i himmelen var fin. Där fanns ju en hel del olycka också men en naturlig sådan inget överdrivet overkligt. The green mile har jag inte sett, tack för tipset! :)